Undrar du i vilka fall en kommun kan bli skadeståndsskyldig på grund av underlåtenhet? Då är Karlskronadomen ett viktigt rättsfall för dig att hålla koll på.

Allmänt om skadeståndsansvar

Av 2 kap. 1 § skadeståndslagen följer att om någon med uppsåt eller av oaktsamhet orsakar en sakskada så är den ersättningsskyldig för skadan. Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen så är arbetsgivaren skyldig att ersätta den sakskada som arbetstagaren orsakar i tjänsten och som beror på fel eller försummelse. I 3 kap. 2 § skadeståndslagen framgår att staten eller kommunen är ersättningsskyldig för sådana sakskador som beror på fel och försummelse som sker vid myndighetsutövning i en verksamhet som staten eller kommunen ansvarar för.

Till höger på sidan kan du anmäla dig till vårt nyhetsbrev!

Begreppet vålla har samma innebörd i dessa bestämmelser och tar sikte på det handlande eller underlåtenhet som kan göra att man blir skadeståndsskyldig enligt lagen. För att någon ska bli skadeståndsskyldig enligt samtliga bestämmelser så måste också skadan ha orsakats genom oaktsamhet.

För att någon ska bli ersättningsskyldig så måste det också finnas en viss typ av orsakssamband mellan skadan och handlande eller underlåtenheten, detta kallas för adekvat kausalitet. Anledningen till att kravet på adekvat kausalitet finns är att man vill förhindra att någon ska bli skadeståndsskyldig för sådana skador som anses alltför oväntade eller avlägsna. Vidare så krävs det för att kunna hålla någon ansvarig, framför allt när det är fråga om skadestånd vid myndighetsutövning, att regeln som  den som har orsakat skadan har brutit mot har som syfte att skydda det intresse som har skadats. 

När man ska bedöma om någon har agerat oaktsam så gör man då en jämförelse. Vårdslöshet föreligger om den som har orsakat skadan inte har handlat på det sätt som man förväntar sig av en förnuftig och hänsynsfull person i samma situation. För att avgöra vad som anses vara ett normalt beteende så utgår man ifrån lagar, myndighetsföreskrifter samt rättspraxis eller sedvänja. Om man med en sådan bedömning inte är tillräcklig för att avgöra om personen har handlat oaktsamt så får man göra en friare bedömning. Då tittar man på fyra faktorer, det vill säga risken för att det skulle uppstå en skada, den sannolika skadans storlek, vilka möjligheter som fanns för att förebygga att skadan skulle uppkomma och vilka möjligheter den som orsakade skadan hade att inse risken att en skada skulle inträffa.

Om kommuns skadeståndsansvar för underlåtenhet

När det finns en skyldighet att se till att en föreliggande fara inte förverkligas och skyldigheten inte har iakttagits så grundas ansvaret på ett icke-handlande. Den frågan som ställs är då om en underlåtenhet möter det kravet som ställs på kausalitet. Det gör att det uppstår en del bedömningssvårigheter. Anledningen är att det inte är lika lätt att identifiera vad som borde ha gjorts som när det är fråga om  ett aktivt handlande för i det fallet så kollar man på vad som hade hänt om inte den skadegörande handlingen hade företagits. När det gäller underlåtenhet så måste man kolla på alla handlingar som hade gjort det möjligt att förhindra eller motverka farans förverkligande.

För att någon ska kunna hållas ansvarig på grund av underlåtenhet så måste den som har lidit en skada ange ett aktivt handlande som borde ha utförts av den som han anser ansvarar för skadan. Genom att den som har lidit en skada hävdar att ett viss handlande var påkallad i den ifrågavarande faresituationen så medför det att det faktiska händelseförloppet kommer innefatta konsekvensen av att underlåta att handla på exakt det sättet.

Karlskronadomen
– ett rättsfall om en kommuns skadeståndsansvar

Ett viktigt rättsfall på området är NJA 2013 s. 145 som kallas för Karlskronadomen.

Målet rörde en flicka som var 13 år gammal och som hade blivit omhändertagen enligt lagen om vård av unga. Hon ansågs vara ovanligt svårhanterlig – Hon hade en benägenhet att rymma och även anlägga bränder. Hemförhållandena var olyckliga, med bl.a. en alkoholiserad mor vars sambo inte var mycket mer förtroendeingivande. Flickan var svårplacerad och flyttades mellan olika institutioner. Vid ett tillfälle fick hon temporärt bo hemma hos sin mor i avvaktan på en lämplig placering. Hon rymde då och anlade flera bränder, bl.a. i ett varuhus; skadorna uppgick till närmare 60 miljoner kr. De försäkringsbolag som betalat brandskadorna krävde tillbaka beloppet av kommunen, varvid de åberopade oaktsamhet i vården av flickan.

Högsta domstolens bedömning

HD:s majoritet fann kommunen skadeståndsskyldig. I sin mycket utförliga dom anförde domstolen i stora drag följande. Oavsett om placeringen i hemmet innebar ett åsidosättande av LVU kunde det inte grunda skadeståndsansvar mot tredje man, eftersom skyddsändamålet med lagen avsåg att tillgodose barnets behov av vård. Däremot hade socialnämnden också med hänsyn till tredje man en plikt att ha uppsikt över flickan även när hon befann sig i hemmet. Vad som kom i fråga var alltså ett ansvar för underlåtenhet. I en längre diskussion om culpa- och kausalitetsfrågor i sådana fall framhöll HD skillnaden mot ansvaret för ett faktiskt handlande. Det krävdes i den aktuella situationen att den skadelidande angav ett handlande som borde ha utförts för att hindra skadan. Det skulle på detta vis ske en bedömning av vad en viss handling skulle ha haft för skadehindrande effekt.

Här borde beviskravet lindras för den skadelidande: det räckte med att den skadelidande visade vad som utgjorde ett möjligt och lämplig skadereducerande åtgärd. Utredningen visade visserligen inte att det var möjligt att vidta de uppsiktsåtgärder som försäkringsbolaget hade angivit och att dessa åtgärder var påtagligt skadereducernade, men denna oklarhet berodde på att socialnämnden inte dokumenterat den värdering man gjorde av faresituationen. Detta borde föranleda att presumtionen blir att ett beslut som hade fattats på ett riktigt vis skulle ha motverkat den fara som förelåg. Kravet på oaktsamhet och kausalitet var därför uppfyllt.

Tveka inte att kontakta oss om du har några frågor!