Avkastningsränta enligt räntelagen

Ränta brukar i allmänhet sägas vara priset på ett lån. Många juridiska tvister handlar om betalning av ett pengabelopp och då yrkar parterna som regel ersättning för ränta. Tanken är att tiden från att betalning borde ha skett till att betalning sker är jämförbart med ett ofrivilligt lån.

När det gäller ränta på penningfordringar är räntelagen som regel tillämplig. Lagen är dispositiv, vilket betyder att parterna kan avtala om något annat, men den får ändå stort genomslag. Detta gäller särskilt i juridiska tvister om betalning av ett pengabelopp, eftersom parterna då som regel inte har avtalat bort räntelagen.

De viktigaste frågorna när det gäller ränta i juridiska tvister är från vilket datum ränta ska utgå och vilken räntesats som ska gälla. Räntelagen skiljer på två olika fall. När det är fråga om ”återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund” (2 § räntelagen) utgår avkastningsränta. Avkastningsräntan utgår från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker. I andra fall utgår endast dröjsmålsränta. Dröjsmålsräntan utgår från den dag få fordringen är förfallen till betalning. Avkastningsräntan  har med andra ord den fördelen att den ofta utgår för en mycket längre tidsperiod.

Begreppet ”på liknande grund”

Det centrala när det gäller avkastningsränta är begreppet ”på liknande grund”. Enligt förarbetena till lagstiftningen omfattar begreppet även fall då det inte finns någon avtalsbundenhet och fall då ett avtal är ogiltigt. Högsta domstolen har tolkat begreppet och funnit att det omfattar prisavdrag på fastighetsköp. Vad som är ett prisavdrag är dock inte alltid så lätt att avgöra.

Göta hovrätt har i dom den 27 februari 2019 i mål nr T 2887-18 uttalat sig om rätten till avkastningsränta på en förlikningslikvid avseende fel i en konsumenttjänst.

Bakgrunden var i korthet det följande. Ett par ingick år 1999 ett entreprenadavtal med Myresjöhus om uppförande av ett småhus. Myresjöhus använde dock en dålig lösning avseende fasaden och paret krävde år 2016 ersättning för deras kostnader för att åtgärda fasaden. Parterna ingick därför ett förlikningsavtal. Av förlikningsavtalet framgår ”av den … erlagda entreprenadkostnaden krediterar Myresjöhus 401 587 kronor inklusive mervärdesskatt.” Myresjöhus skulle även betala dröjsmålsränta från den dag då paret krävt bolaget på ersättning. Förlikningsavtalet reglerade dock inte parets rätt till avkastningsränta.

Avkastningsränta vid prisavdrag och skadestånd

Paret stämde Myresjöhus och krävde avkastningsränta från den dag då paret betalat entreprenadsumman, totalt 240 348 kronor. Paret hävdade att det var fråga om ett prisavdrag. Myresjöhus hävdade dock att det var fråga om ett skadestånd och att det inte fanns rätt till avkastningsränta.

Hovrätten konstaterar att det är fråga om en tolkning av begreppet ”på liknande grund”. Med hänsyn till Högsta domstolens praxis finner hovrätten att möjligheterna att erhålla avkastningsränta är större vid prisavdrag än vid skadestånd. Samtidigt finner hovrätten att gränserna mellan de civilrättsliga felpåföljderna, prisavdrag och skadestånd, i viss mån är flytande. Det är ostridigt att den aktuella förlikningslikviden bestämts utifrån parets kostnader att avhjälpa felet.

Hovrätten finner att avgörande vikt ska fästas vid avkastningsräntans syfte, nämligen att att en part inte ska få inneha motpartens prestation räntefritt om prestationen senare går åter. I det aktuella fallet har paret betalat entreprenadsumman och sedan har Myresjöhus betalat en förlikningslikvid. Det är enligt hovrätten inte orimligt att se det som att en del av den ursprungliga betalningen gått åter och att Myresjöhus innehaft mer av parets medel än de haft rätt till. Sammantaget finner hovrätten att det är motiverat att se det som en återgång av betalning ”på liknande grund”. Paret får rätt till avkastningsränta.

Frågan om skadestånd eller prisavdrag avgör inte

Det kan konstateras att hovrätten inte tar ställning till om förlikningslikviden är ett prisavdrag eller ett skadestånd. Det avgörande är istället om det finns en ursprunglig betalning och om betalningsmottagaren innehaft mer medel än den varit berättigad till. Dessa omständigheter skulle kunna uppstå vid skadestånd på grund av kontraktsbrott och det är inte uteslutet att avkastningsränta då skulle utgå.