Är du chef för ett bolag, och undrar vilka typer av avtal du får ingå enligt aktiebolagslagen åt bolagets räkning?
Då är Solar-fallet ett viktigt rättsfall för dig att ha koll på.
Solar-fallet – När alla runt bordet trodde affären var klar, men ingen hade sista ordet
Det börjar inte i en rättssal.
Det börjar på ett bygge.
Ett bostadshus är på väg upp. Tidsplanen är tajt, insatserna höga. Skanska har köpt VVS-komponenter från ett bolag i Alvesta. Allt är installerat. Allt borde fungera.
Men så händer det där som absolut inte får hända.
Vattenkopplingar spricker.
Vattenskador uppstår.
Och plötsligt är det inte längre ett byggprojekt – utan ett affärsproblem med juridisk laddning.
Ett samtal, en relation – och en förlikning som känns självklar
Skanska gör det de flesta stora bolag gör i ett sådant läge:
de lyfter luren.
I andra änden finns LH, VD för Alvestabolaget. En person Skanska haft kontakt med tidigare. En beslutsfattare. En ledare. En sådan man förhandlar med.
Parterna börjar tala om förlikning.
Inte bråk. Inte domstol.
En lösning.
Samtalen pågår. Veckor blir månader. Allt pekar mot ett avtal.
Och sedan – nästan obemärkt – förändras spelplanen.
Fusionen som ändrade allt (men som ingen riktigt tog höjd för)
Under tiden som förhandlingarna rullar vidare sker en fusion.
Alvestabolaget går upp i ett större sammanhang: Solar.
LH byter roll.
Från VD till divisionschef.
Titeln låter fortfarande tung.
Ansvar verkar fortfarande finnas.
Dialogen fortsätter som förut.
Och så skrivs förlikningsavtalet under.
Alla runt bordet tror att affären är i hamn.
Men Solar säger:
“Det där avtalet gäller inte oss.”
Vänta – hur kan ett avtal plötsligt inte gälla?
Här börjar det verkligt intressanta.
Solar menar att LH saknade behörighet att binda bolaget vid förlikningen.
Skanska svarar:
“Vi hade all anledning att tro att han kunde.”
Och nu står två affärsjättar mot varandra i en fråga som är lika gammal som ledarskap självt:
När räcker rollen – och när krävs mandat?
Högsta domstolens blick: bortom titlar och magkänsla
Domstolen gör något mycket klokt.
De bortser från hur rimligt avtalet var.
Från hur professionellt LH uppträdde.
Från hur länge förhandlingarna pågått.
Istället ställer de en enda fråga:
Fanns det faktisk behörighet – eller bara en känsla av den?
Svaret börjar luta åt det senare.
Förtroende räcker inte alltid – inte ens i näringslivet
Domstolen konstaterar:
• LH hade ingen uttrycklig rätt att sluta den här typen av avtal
• Förlikningen var för stor, för strategisk och för avgörande
• Den låg utanför den löpande förvaltningen
Visst – Skanska hade haft fog att tro att LH kunde fatta beslut i vardagsfrågor.
Men just detta var inte vardag.
Och då spelar det ingen roll hur rimlig affären kändes.
Den avgörande missen – och varför den är så mänsklig
Det som till slut fäller avgörandet är något subtilt, nästan psykologiskt.
Förhandlingarna hade pågått länge.
Fusionen var känd – eller borde ha varit känd.
Skanska hade tid och möjlighet att säkerställa LH:s mandat.
Men de gjorde det inte.
De litade på relationen.
På kontinuiteten.
På affärslogiken.
Domstolen säger i praktiken:
I stora affärer räcker det inte att det känns rätt. Det måste också vara rätt.
Domen – och den obekväma lärdomen
Högsta domstolens slutsats blir tydlig:
Solar var inte bundet av förlikningsavtalet.
Skanska hade inte tillräcklig grund för att anta att LH hade behörighet att ingå just detta avtal.
Affären föll.
Inte på innehållet.
Utan på mandatet.
Varför Solar-fallet är högaktuellt för chefer och VD:ar 2026
Detta är inte juridik för jurister.
Detta är ledarskap i praktiken.
Solar-fallet påminner om tre saker som varje beslutsfattare bör bära med sig:
💡 1. Titlar signalerar – men binder inte alltid
En ny roll kan förändra mandat snabbare än relationer hinner uppdateras.
💡 2. Stora affärer kräver tydlig legitimitet
Ju större konsekvens, desto högre krav på formell behörighet.
💡 3. Förtroende är inte dokumentation
Det som känns självklart i stunden kan bli ifrågasatt i efterhand.
Slutord – när affärslogik möter juridisk verklighet
Solar-fallet är en berättelse om hur professionella människor, med goda intentioner, kan hamna fel – utan att någon egentligen gör “fel”.
Det är också en påminnelse om att:
I stora affärer är det inte bara vad som sägs som räknas – utan vem som faktiskt får säga det.
Och ibland avgörs miljonaffärer inte av siffror,
utan av en enkel fråga:
Hade du verkligen rätt att säga ja?
Du har just läst om ett viktigt rättsfall på området NJA 2014 s. 684, vilket kallas för ”Solar-fallet”
Nu går vi igenom olika typer av fullmakter, som en naturlig följd efter rättsfallet Solar.
Vilka olika typer av fullmakter finns?
Ställningsfullmakt
Med ställningsfullmakt menas att någon intar en yttre ställning, varmed brukar förbindas viss fullmakt att företräda någon. Tolkningen av ställningens innebörd motsvarar vad som enligt lag eller sedvänja anses vara förbundet med ställningar av ifrågavarande art. Ställningsfullmakt finns lagfäst i 10 § avtalslagen. Man får alltså fullmakt genom anställning. Behörigheten grundas på lag och sedvänja. Det finns inget formkrav på anställningsavtal.
Toleransfullmakt
Toleransfullmakt innebär att huvudmannen tolererar något som egentligen inte får göras enligt ställningsfullmakten. Huvudmannen kan ju retihabera fullmäktigens handling i efterhand. Om detta sker ofta skapas ett intryck att fullmäktigen får göra såhär och då uppstår en befogad fullmakt.
Kombinationsfullmakt
Det är inte en upprepad handling av samma slag som skapar en fullmakt. Toleransfullmakt är en kombination av olika omständighet som skapar fullmakten.
Tillitsfullmakt
Är en särskild variant av tolerans – och kombinationsfullmakter. Man tittar på hur har företaget har organiserat sig och vad tredje man typiskt sett tror när den interagerar med bolaget om vad den anställde får ingå för avtal. om tredje man har fog att tro att behörighet hos den fullmäktige finns så blir avtalet giltig.
Solar-fallet i juridisk tappning
Fallet rörde den juridiska situationen att bolaget Skanska hade köpt VVS-komponenter av Alvestabolaget och använde dessa VVS-komponenter när bolaget skulle uppföra ett bostadshus.
När Skanska skulle uppföra bostadshuset så sprack en del vattenkoppel vilket ledde till vattenskador. Detta är ett förekommande scenario inom bygg, och exempel på då bolagsrätt är viktig företagsjuridik och bra att känna till och kunna härleda till. När detta hände så kontaktade bolaget Skanska LH som var VD i Alvestabolaget. Detta ledde till att Skanska och LG inledde förlikningsförhandlingar.
Under tiden som förlikningsförhandlingarna pågick så skedde en fusion mellan Alvestabolaget och bolaget Solar. Detta ledde till att vid slutandet av förlikningsavtalet så hade LH byt roll från VD i Alvestabolaget till divisionschef för en verksamhetsgren inom Solar som kallades Alvestadivisionen.
Det blev en tvist då enligt Solar så hade LH inte behörighet att ingå förlikningsavtalet och därmed så var inte avtalet bindande för Solar. Enligt Skanska så var LH behörig och det följde antingen av ställningsfullmakt eller på grund av att Skanska hade fog att tro att LH var behörig.
Högsta domstolens bedömning
Frågan i målet var om VD hade behörighet att binda bolaget. Högsta domstolen inledde först med att konstatera att det inte fanns något som visade på att LH hade behörighet att ingå förlikningsavtalet enligt lag eller sedvänja.
Vidare så gjorde Högsta domstolen en redogörelse av hur man enligt en syn som kommer till uttryck i avtalslagen, ser på fullmakten som ett uttryck för huvudmannens vilja, och som riktar sig till tredje man.
Högsta domstolen hänvisade till förarbetena och konstaterade att fullmakter kan grunda sig på konkludent handlande. Och att allmänna principer om viljeförklaringar även är tillämpliga på fullmakter. Vidare konstaterade Högsta domstolen att numera så har grundtanken att en fullmakt måste grunda sig på fullmaktsgivarens viljeförklaring blivit utsatt för kritik.
Tredje man
Högsta domstolen valde att därefter referera till ett uttalande i NJA 2013 s.659, där det framgår att om man ger tredje man fog att tro att en viss person har behörighet att bindande avtal för ens räkning, så kan man bli bunden av den personens handlande.
Vid bedömningen ska det tas hänsyn till de yttre förhållanden som tredje man har haft möjlighet att iaktta, och som härrör från huvudmannen. Efter att ha refererat till uttalandet i NJA 2013 s. 659, konstaterade Högsta domstolen att det följer av NJA 2013 s. 659, att en fullmakt förutom att ha sin grund i huvudmannens viljeförklaring, kan i vissa fall grunda sig på vad tredje man har fog att tro angående behörigheten.
Fullmakt har sin grund
Efter konstaterande, valde Högsta domstolen att klargöra när en fullmakt som har sin grund i tredje mans befogade tillit kan uppstå. Finns det ett tillitskrav som innebär att tredje man måste hysa faktisk tillit, som därutöver måste vara befogad.
Vidare så finns det ett härrörandekrav, som innebär att man måste kunna knyta de omständigheterna som bedömningen baseras på, till huvudmannen på ett relevant sätt. Sist men inte minst så finns det ett krav på att huvudmannen måste ha varit medveten om att omständigheterna som bedömningen grundas på, skulle kunna leda till att tredje man förlitar sig på behörighet hos den fullmäktige finns.
Om förhållandena är sådana att huvudmannen har varit försumlig, inte varit medveten om omständigheterna som bedömningen grundas på, så är det enligt Högsta domstolen mer nära till hands att låta huvudmannen bli skadeståndsansvarig.
Fog för att ingå avtal
Därefter drog Högsta domstolen slutsatsen att Skanska hade fog att tro, att LH hade behörighet att ingå avtal inom ramen för den löpande förvaltningen i Alvestadivisionen. Detta måste Solar ha varit medveten om. Dock konstaterade Högsta domstolen att förlikningsavtalet föll utanför den löpande förvaltningen oberoende av om förlikningsavtalet bedömdes vara fördelaktig för Solar eller inte.
Högsta domstolen beaktade därefter övriga omständigheter. Bland annat beaktade högsta domstolen att förhandlingarna hade pågått under en längre period. Därmed var det naturligt för Solar att skaffa sig kännedom om dessa. Skanska borde dock ha övervägt omfattningen av LH:s behörighet. Men gjorde inget för att säkerställa att LH var behörig. Sammanfattningsvis kom Högsta domstolen fram till att Skanska inte hade fog att tro att LH hade behörighet att ingå förlikningsavtalet.
