Undrar du om reglerna i 17 kap. 6 § ABL och 17 kap. 7 § aktiebolagslagen (ABL) som berör återbäringsskyldighet samt bristtäckningsansvar kan bli analogt tillämpliga i fall där utbetalningarna har gjorts till andra än aktieägarna? Då är SÅMÅ-fallet ett viktigt rättsfall för dig att ha koll på.
Om olovliga värdeöverföringar
17 kap. aktiebolagslagen (ABL) innehåller regler som avser att skydda aktiebolagets kapital. I 1 § första stycket föreskrivs att det är endast möjligt att göra utbetalningar av bolagets medel till aktieägarna om det sker i enlighet med reglerna som gäller för förvärv av egna aktier, vinstutdelning, reservfonden eller överkursfonden, utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet och utskiftning när bolaget likvideras.
Du har väl inte missat vår bolagsrättspodd?
Av 17 kap. 3 § ABL följer att en utdelning inte är tillåten om utdelningen inskränker på det egna bundna kapitalet som bolaget har eller om utdelningen inte står i enlighet med försiktighetsregeln som återfinns i paragrafens andra stycket. Reglerna i 17 kap. ABL gäller även när det är fråga om en annan kapitalanvändning som inte kan klassas som en vinstutdelning men som leder till att bolagets kapital minskar, detta kallas för en förtäckt utbetalning.
Om återbetalningsskyldighet samt bristtäckningsansvar
Rättsföljden vid en olovlig disposition är enligt 17 kap. 6 § ABL återbäringsskyldighet för mottagaren. I 17 kap. 6 § ABL framgår att om det har skett en olovlig disposition så är mottagaren skyldig att återbära det som hen har mottagit om bolaget kan visa på att hen var medveten om eller borde ha varit medveten om att värdeöverföringen var olovlig enlig reglerna i ABL, Vidare framgår det att om det är fråga om att det har skett en värdeöverföring enligt 1 § 4 i strid med reglerna i 17 kap. ABL och värdeöverföringen inte klassas som en gåva enligt 5 § då är mottagaren skyldig att återbära den olovliga dispositionen om bolaget kan visa på att hen var medveten om eller borde ha varit medveten om att transaktionen utgjorde en värdeöverföring från bolaget.
En annan rättsföljd är bristtäckningsansvar enligt 17 kap. 7 § ABL. Bestämmelsen är tillämplig även på lagstridiga förtäckta utbetalningar. I 17 kap. 7 § ABL framgår att ifall det uppstår en brist vid återbäringen enligt 17 kap. 6 § ABL så ska de som har medverkat till beslutet om att det skulle ske en värdeöverföring ansvara för bristen. Även de som har medverkat till att beslutet blivit verkställt eller till att det har upprättats eller fastställts en oriktig balansräkning som sedan lagts till grund för beslutet om att det skulle ske en värdeöverföring har ett bristtäckningsansvar.
För att en VD, styrelseledamot, lekmannarevisor, revisor eller särskild granskare ska bli ansvarig för bristen så krävs det antingen uppsåt eller oaktsamhet, För att en aktieägare eller något annan ska bli bristtäckningsansvarig så krävs det antingen uppsåt eller grov oaktsamhet. Även den som har tagit emot egendom från en av de som nämns i 17 kap. 6 § 1 st. har ett bristtäckningsansvar om den har varit medveten om att egendomen härrör från en överföring som har skett i strid med reglerna i ABL.
SÅMÅ-fallet
Ett viktigt rättsfall på området är NJA 1997 s. 418 som kallas för SÖMÅ-fallet.
Det som hade hänt var att två personer ägde aktierna i bolaget Valcon. Bolaget Valcon var i sin tur ägare av flera bolag bland annat bolaget LC. Bolaget Valcon förvärvade i maj 1987 aktierna i bolaget SÖMÅ. Vid samma tidpunkt bildade ägarna av Valcon varsitt aktiebolag. Bolagen förvärvade två månader senare respektive ägares aktier i bolaget Valcon och dessutom hälften var av de aktier Valcon ägde i SÖMÅ. Bolaget SÖMÅ lånade ut pengar till LC som i sin tur använde pengarna för att amortera checkräkningskrediten bolaget hade hos Sparbanken.
När SÖMÅ lånade ut pengarna till LC så var inte LC betalningsduglig. Detta gjorde att lånet i fråga klassades som en utdelning som hade skett olovlig, Då LC inte var betalningsduglig och därför inte kunde återbära pengarna till SÖMÅ så ville SÖMÅ:s konkursbo att Sparbanken skulle täcka bristen då banken hade mottagit pengarna från LC.
Högsta domstolens bedömning
Högsta domstolen började med att ta upp frågan om dåvarande 12 kap. 5 § ABL (nuvarande 17 kap. 6 § ABL) som rör återbäringsskyldighet är analogt tillämplig när en värdeöverföring inte har skett till en aktieägare. Högsta domstolen började med att klargöra att enligt förarbetena så är reglerna i 12 kap. 1 § ABL och 12 kap. 2 § ABL (nuvarande 17 kap. 1-3 § ABL) analog tillämpliga i de fall där utbetalningar inte har gjorts till någon aktieägare. Framför allt kan bestämmelserna tillämpas analogt när utbetalningen har gjorts en fysisk eller juridisk person som klassas som närstående till aktieägaren. Bestämmelserna kan också tillämpas analogt när det har skett en utbetalning till en fysisk eller juridisk person som i ett nära sakligt sammanhang med att utbetalningen har gjorts inte längre är aktieägare eller blir aktieägare. Bestämmelserna kan också bli analogt tillämpliga i de fall där det finns andra ägareliknande kopplingar till bolaget.
Därefter konstaterade Högsta domstolen att det annars inte går att säga i allmänna ordalag i vilka fall 12 kap. 2 § ABL kan bli tillämplig. Dock så är det vanligtvis inte meningsfullt att göra en analogt tillämpning av 12 kap. 2 § ABL på en viss transaktion ifall man inte bedömer också att transaktionen kan grunda återbäringsskyldighet enligt 12 kap. 5 § 1 st. ABL. Gränserna för när det är tillåtet att göra analogier får sättas utifrån hänsynen till säkerheten i omsättningen samt det praktiska ekonomiska livet. I en del fall när det är en närstående till aktieägaren som har mottagit utbetalningen så kan omständigheterna föranleda att det är aktieägaren som anses vara mottagaren av utbetalningen och på grund av det blir återbäringsskyldig. I ett sådant fall så får man behandla fallet på samma sätt som när aktieägaren först tar emot utbetalningen och sedan ger den till en närstående. När det är fråga om andra fall så är det inte motiverat att behandla aktieägaren som om den vore en mellanhand. Det man får göra istället är att pröva ifall det finns anledning att efter att en analogt tillämpning har gjorts konstatera att det är en olovlig utbetalning och att mottagaren är återbäringsskyldig. I båda fallen så kan man behöva pröva om den som inte är återbäringsskyldig istället kan bli ansvarig för att täcka bristen i återbäringen.
Högsta domstolen kom fram till att det skulle ske en analogt tillämpning av 12 kap. 2 § ABL (nuvarande 17 kap. 3 ABL) och 12 kap. 5 § ABL (nuvarande 17 kap. 6-7 § ABL) på lånet som gavs till LC. . Detta då det fanns ett samband mellan lånet samt den emission som ledde till att bolaget SÖMÅ blev dotterbolag till bolaget LC och dessutom så ingick båda bolagen i samma koncern innan dess. Vidare konstaterade Högsta domstolen att utifrån ABL:s utformning samt systematik kan man dra slutsatsen att bestämmelsen som behandlar bristäckningsansvar innehåller i princip en uttömmande reglering av de följderna som blir aktuella när det sker en olovlig värdeöverföring. Det ansåg domstolen talade emot att banken skulle ha en återbäringsskyldighet som baserades på regler som inte var kodifierade och inte hade någon koppling till ABL. Domstolen konstaterade också att de sanktioner som föranleds av att det har skett en olovlig värdeöverföring och som inte direkt omfattas av 12 kap. 5 § ABL (nuvarande 17 kap. 6-7 § ABL) men som anses vara näraliggande ska stå i samklang med de sanktioner som direkt omfattas av bestämmelsen. Därmed så ska man göra en anlogt tillämpning av 12 kap. 5 § ABL (nuvarande 17 kap. 6-7 § ABL och alltså inte använda sig av oskrivna rättsgrundsatser eller göra analogier från regler utanför ABL. Dock så anförde Högsta domstolen att i särskilda fall så är det möjligt att tillämpa andra principer, man kan exempelvis tillämpa principer som grundar sig på antingen konkurrensrättsliga eller straffrättsliga överväganden.
Sedan gick Högsta domstolen in på frågan om man kan tillämpa bestämmelsen som rör bristtäckningsansvar på Sparbanken. Högsta domstolen konstaterade att bestämmelsen som rör bristtäckningsansvar bara är möjlig att tillämpa direkt på sådana personer som innehar organställning och som nämns i 15 kap. 1-3 § ABL (nuvarande 29 kap. 1-3 § ABL). Dock så innebär det inte att det är uteslutet att tillämpa bestämmelsen analogt i vissa fall men en analogisk tillämpning ska hållas inom snäva gränser.
Efter det så gav Högsta domstolen några exempel på vilka rättssubjekt man kan tillämpa bestämmelsen analogt på. Det är fråga om sådana personer som i verkligheten har bestämmande inflytande i bolaget men innehar inte en organställning, den som i samråd med någon som är organledamot hjälper till så att det sker en olovlig vinstutdelning. Det krävs inte att personen själv har erhållit något från utbetalningen . Även den som har mottagit något som kommer från en olovlig vinstutdelning från någon som är återbetalningsskyldig kan bära bristtäckningsansvar. Dock så ansåg inte domstolen att alla som har mottagit en olovlig utbetalning och som har varit vårdslösa eller grovt vårdslösa ska kunna anses vara återbetalningsansvariga.
På grund av det ovan anförda så ansåg Högsta domstolen att det bara var möjligt att ålägga banken ett bristtäckningsansvar om banken hade uppsåt i förhållande till det olovliga uttaget som gjordes från SÅMÅ. Domstolen konstaterade att banken inte hade någon sådant uppsåt och på grund av det ogillade konkursboets talan.
Tveka inte att kontakta oss om du har några frågor!
