Vad innebär separabilitetsdoktrinen i samband med skiljeavtal? Själva begreppet separabilitetsdoktrinen i sig själv ger ingen ledtråd till vad den handlar om förutom att den på något sätt i detta fall är kopplad till skiljeavtal. Skiljeavtal är en klausul i avtal som stadgar att företag som tvistar om avtal ska föra tvisten om dessa avtal i en så kallad skiljedomstol.
Avtal och avtalsbrott leder till behov av tvistelösning och skiljedom
Företagande handlar till stor del om avtal. Det är inte sällan som avtal mellan företag får rubriker i media och då framhålls ofta alla de fördelar som ett visst avtal för med sig. Det kan vara allt från arbetstillfällen till utveckling av ny teknologi till förväntade investeringar i ny infrastruktur med mera. Så låter det när det är stora avtal som ingåtts, men när ett litet företag köper in en ny mobiltelefon har också ett avtal ingåtts och pengar bytt händer. Avtal är centrala för att näringslivet ska fungera, och näringslivet fungerar allra bäst när dessa avtal både hålls och fullföljs. Men dessvärre uppstår situationer då avtal inte följs och inte fullföljs.
Anledningarna till att avtal inte följs eller fullföljs kan vara många, och det är inte möjligt att här räkna upp dem ens om vi kategoriserar dem grovt. Vad vi kan konstatera är att det finns avtalsbrott som är förutsebara men inte medvetna, medvetna men inte förutsebara, och inte förutsebara och omedvetna. Förutsebara men inte medvetna avtalsbrott kan vara när det lilla företaget mycket glatt tar på sig mer än de klarar av.
En person med erfarenhet skulle kunnat förutse att de inte skulle klara att leverera i tid men avtalsbrottet gjordes inte medvetet. Sedan finns det de företag som bryter avtal medvetet men på ett sätt som gör att motparten inte kunnat förutse det, eller ens ana att det skulle kunna hända. Slutligen finns det avtalsbrott som beror på naturkatastrofer och annat som ingen orsakade medvetet och som det inte gick att förutse. På grund av dessa situationer då avtal bryts behövs det bra institut för att lösa tvister. Skiljedomstolar är sådana institut och separabilitetsdoktrinen är central för att skiljeavtal ska kunna tillämpas vid tvister mellan företag.
Skiljeavtal förutsättning för separabilitetsdoktrinens relevans
Många företag som ingår avtal är väl medvetna om att det kan uppstå både förutsebara och icke-förutsebara avtalsbrott, och att vissa av dessa avtalsbrott inte alls beror på att motparten agerat med illvilja. Istället är det kanske så att motparten endast är inkompetent på något område.
Det som företag gör för att skydda sig själva för avtalsbrott är att de för in så kallade skiljeklausuler i de avtal som de ingår. Visst är det så att ett företag alltid kan inleda en tvist om ett avtal i en allmän domstol men det finns ett antal nackdelar med det förfarandet. Framförallt tar det tid att processa i allmän domstol och en annan utmaning är att förhandlingarna är offentliga vilket gör att affärshemligheter kan bli offentliga.
Om företagen för in en skiljeklausul i avtalet kan de istället föra tvisten till en skiljedomstol där det visserligen blir mycket dyrare att driva tvisten men det går mycket snabbare, företaget kan påverka vilka personer som utses till skiljedomare, skiljedomen blir inte offentlig och all dokumentation och alla förhandlingar kan hållas konfidentiella.
Men vad händer om själva avtalet där skiljeklausulen ingår ifrågasätts? Hur ska man kunna tillämpa en skiljeklausul på ett avtal som av någon anledning ifrågasätts från första början. Notera, inte om avtalet följts eller inte, utan att själva avtalets giltighet ifrågasätts. Hur löser man då en tvist om något som hänt som en följd av ett avtal som nu betraktas som obsolet?
Vilken är relationen mellan separabilitetsdoktrinen och skiljeavtalet enligt lagen om skiljeförfarande?
Om ett företag vill ta en tvist med sin motpart till skiljedomstol för att företaget anser att motparten brutit avtalet kan motparten föra fram att avtalet inte är giltigt. Motparten kan till exempel hävda att avtalet inte ingåtts på ett korrekt sätt eller att det har slutat att gälla på grund av att det var tidsbegränsat. Om det inte finns något avtal så finns det heller ingen skiljeklausul som stadgar hur tvisten ska lösas kan motparten hävda. Hur går man då vidare med tvistelösningen?
Vad är separabilitetsdoktrinen?
Det är här som separabilitetsdoktrinen kommer in. Separabilitetsdoktrinen separerar skiljeklausulen från avtalet den ingår i. Detta innebär att även om skiljedomstolen under sitt arbete kommer fram till att avtalet faktiskt inte längre gäller eller aldrig varit giltigt så innebär separabilitetsdoktrinen att skiljedomstolen fortfarande har rätt att pröva både om avtalsbrott begåtts och om avtalet är giltigt eftersom skiljeklausulen är att betrakta som ett fristående avtal.
I lagen om skiljeförfarande stadgas i 3 § att:
”När giltigheten av ett skiljeavtal som utgör en del av ett annat avtal skall bedömas vid prövningen av skiljemännens behörighet, skall skiljeavtalet anses som ett särskilt avtal.”
Vidare konstateras i juridisk doktrin att:
”Utan denna regel [separabilitetsdoktrinen] har en motpart större möjligheter att förhindra och förhala ett avgörande. En skiljenämnd skulle sakna behörighet att pröva en tvist om den kommer fram till att huvudavtalet är ogiltigt, vilket skulle göra skiljeförfarandet mindre effektivt.”
Vilka är riskerna med separabilitetsdoktrinen för ett företag som ingår avtal?
Risken med separabilitetsdoktrinen är att ett företag som aldrig haft för avsikt att få en tvist prövad i en skiljedomstol, för att det till exempel kostar mycket mer än vad företaget anser sig ha råd med, ändå tvingas in i ett skiljeförfarande då motparten hänvisar till en skiljeklausul i ett avtal som företaget aldrig ansett sig ingått. Det finns med andra ord en risk för ett företag att bli indraget i ett mycket kostsamt skiljeförfarande på mycket lösa grunder.
Sammanfattning
Möjligen skulle ett mindre företag kunna hänvisa till avtalslagens 36 § om oskälighet för att istället få lösa tvisten om avtalet i en allmän domstol men det är en spekulation och antagligen något som kommer att bli föremål för avgörande i den första tvisten. Frågan är då i så fall vem som ska avgöra oskäligheten? Skiljedomstolen eller den allmänna domstolen.
En skiljedom kan överklagas på formella grunder och avsaknad av en skiljedom då avtalet den fanns i aldrig ingåtts skulle kunna vara en sådan invändning. Men när skulle i så fall en sådan invändning göras? Det kan bli en långdragen och kostsam process innan tvisten om det ursprungliga avtalets existens och därmed skiljeklausulens giltighet lösts. Men om avtalet som innehåller skiljeklausulen faktiskt har tillämpats under en viss tid så kanske det är mer självklart att skiljeklausulen i det också ska tillämpas vid en tvist.
Kontakta Rättsakuten för rådgivning om separabilitetsdoktrinen.