Undrar du om det vid en sakutdelning är värdet tillgångarna är bokförda på eller tillgångarnas marknadsvärde som man ska utgå ifrån vid bedömningen av storleken? Då är Brutto-netto-målet ett viktigt rättsfall för dig att ha koll på.
Om olovliga värdeöverföringar
17 kap. aktiebolagslagen (ABL) innehåller regler som avser att skydda aktiebolagets kapital. I 1 § första stycket föreskrivs att det är endast möjligt att göra utbetalningar av bolagets medel till aktieägarna om det sker i enlighet med reglerna som gäller för förvärv av egna aktier, vinstutdelning, reservfonden eller överkursfonden, utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet och utskiftning när bolaget likvideras.
Du har väl inte missat vår bolagsrättspodd?
Av 17 kap. 3 § ABL följer att en utdelning inte är tillåten om utdelningen inskränker på det egna bundna kapitalet som bolaget har eller om utdelningen inte står i enlighet med försiktighetsregeln som återfinns i paragrafens andra stycket. Reglerna i 17 kap. ABL gäller även när det är fråga om en annan kapitalanvändning som inte kan klassas som en vinstutdelning men som leder till att bolagets kapital minskar, detta kallas för en förtäckt utbetalning.
Om återbäringsskyldighet
Rättsföljden vid en olovlig disposition är enligt 17 kap. 6 § ABL återbäringsskyldighet för mottagaren. I 17 kap. 6 § ABL framgår att om det har skett en olovlig disposition så är mottagaren skyldig att återbära det som hen har mottagit om bolaget kan visa på att hen var medveten om eller borde ha varit medveten om att värdeöverföringen var olovlig enlig reglerna i ABL, Vidare framgår det att om det är fråga om att det har skett en värdeöverföring enligt 1 § 4 i strid med reglerna i 17 kap.
ABL och värdeöverföringen inte klassas som en gåva enligt 5 § då är mottagaren skyldig att återbära den olovliga dispositionen om bolaget kan visa på att hen var medveten om eller borde ha varit medveten om att transaktionen utgjorde en värdeöverföring från bolaget.
Brutto-netto-målet
Ett viktigt rättsfall på området är NJA 1995 s. 742 som kallas för Brutto-netto-målet.
Det som hade hänt var att ett bolag (bolaget A) sålde en fastighet vars bokförda värde var ungefär 319.000 kr till ett handelsbolag som sen ändrades till ett kommanditbolag. Kommanditbolaget sålde fastigheten vidare 12 miljoner kr. Bolaget A gick därefter i konkurs. Den som var konkursförvaltare för bolaget A stämde kommanditbolaget och yrkade på att kommanditbolaget skulle anses skyldig att återbära ungefär 9,4 miljoner kr plus ränta med hänvisning till 12 kap. 5 § första stycket AbL (numera 17 kap. 6 § ABL) då förvaltaren ansåg att det var fråga om en olovlig värdeöverföring.
Konkursförvaltaren hävdade att vid tidpunkten då fastigheten såldes till kommanditbolaget så var fastighetens marknadsvärde mycket högre än det värdet som var bokfört. Detta berodde på att fastigheten rymde en stor dold reserv. Konkursförvaltaren hävdade också att de regler som finns i ABL om vinstutdelningar, det vill säga reglerna i 12 kap. 2 § ABL (numera 17 kap. 3 § ABL kunde tillämpas analogt på på både öppna och förtäckta utdelningar som görs till tredje man och att dessa typer av utdelningar bara kunde göras ifall utbetalningarna inte går utanför ramen för bolagets fria egna kapital enligt den balansräkning som är fastställd för det senaste räkenskapsåret.
Konkursförvaltaren anförde också att försäljningen av den ifrågavarande fastigheten inte var affärsmässigt motiverad, försäljningen skulle istället klassas som en vederlagsfri utbetalning av ett belopp som motsvarade skillnaden mellan vad bolaget fick i köpeskilling och det marknadsvärdet fastigheten hade. Det innebar att den olovliga utbetalningen uppgick till nästan 9,4 miljoner kr.
Förvaltaren hävdade vidare att 12 kap. 5 § ABL första stycket (numera 17 kap. 6 § ABL) om återbäringsskyldighet för aktieägare kunde tillämpas analogt när det är fråga om att det är tredje man som är mottagaren av den olovliga utbetalningen.
Högsta domstolens bedömning
Högsta domstolen inleder med att klargöra att det framför allt är två intressen 12 kap. 2 § första stycket ABL avser att skydda. De intressen bestämmelsen avser att skydda är aktieägarnas intresse av att behandlas lika och det andra är det intresset borgenärerna har av att bolagets egna kapital skyddas.
Enligt Högsta domstolen så är det i det här fallet borgenärsintresset som aktualiseras och därför så begränsar domstolen sin bedömning till detta. Högsta domstolen börjar med att behandla frågan om vad man ska inta för förhållningssätt till sakutdelningar som inte omfattas av ordalydelsen i 12 kap. 1-2 § ABL (numera 17 kap. 1-3 § ABL). Att även sakutdelningar omfattas av begreppen utbetalning av bolagets medel samt vinstutdelningar anges dock i förarbetena till ABL. Detta framgår även i ett flertal uttalanden som gjorts i doktrin och anses vara självklart. Högsta domstolen konstaterar att det är fråga om en ståndpunkt som är välgrundad och ska därför anses utgöra gällande rätt.
Efter det så behandlar Högsta domstolen den viktigaste frågan i målet, det vill säga om man vid en värderingen ska utgå ifrån det bokförda värdet som tillgångarna har eller om man ska utgå ifrån ett annat belopp, i normala fall det belopp som motsvarar marknadsvärdet. Enligt Högsta domstolen så går det inte att grunda valet mellan synsätterna direkt på det som framgår av lagtextens ordalydelse.
Högsta domstolen konstaterar också att man inte heller kan svara på frågan med hjälp av förarbetena till ABL. Dock har det i doktrin diskuterats flitigt vilken värderingsalternativ man ska utgå ifrån men det finns ingen samsyn, utan åsikterna är delade i doktrin. Högsta domstolen kommer då in på frågan om man behöver göra en vinstutdelning enligt reglerna i 12 kap. ABL (numera 17 kap. ABL). Enligt Högsta domstolen så rörde inte det här fallet en utdelning som hade beslutats enligt de formella reglerna som återfinns i 12 kap. ABL (numera 17 kap. ABL).
Men av förarbetena till ABL följer att en transaktion som till formen klassas som onerös men egentligen anses vara en benefik rättshandling kan anses vara giltig ifall samtliga aktieägare ger sitt samtycke till den och det inte är fråga om att rättshandlingen tar i anspråk andra medel än de som är möjliga för bolaget att dela ut som vinst. Tanken verkar vara att man när man ska göra prövningen av om utdelningen är lovlig ska man framförallt fästa avgörande vikt vid vad det finns för tillgängligt utrymme för utdelning och med andra ord inte vid om man har iakttagit de formella reglerna. Högsta domstolen kommer fram till att de formella beslutsreglerna inte töllhör reglerna som har tillkommit för att skydda borgenärerna när det är fråga om utdelningar som inte klassas som förtäckta utdelningar eller sakutdelningar.
Efter det så behandlar Högsta domstolen övriga argument som har getts till stöd för att man ska utgå ifrån det bokförda värdet respektive marknadsvärdet vid bedömningen. Enligt Högsta domstolen så ger de omständigheter som motiverar att det för koncernbidrag görs en begränsad avvikelse från utgångspunkten att de vinster som har uppkommit under ett år inte kan delas ut samma år inte stöd att det är det bokförda värdet man ska utgå ifrån i en situation som det är fråga om i det aktuella målet.
Högsta domstolen konstaterade också att under åren borde ha gjorts många transaktioner som det inte finns skäl att anmärka mot på ett sätt som inte går att förena med ståndpunkten att man ska utgå ifrån marknadsvärdet när man ska bedöma ifall utdelningen av tillgångarna ska anses vara en lovlig vinstutdelning. Ifall man utgår ifrån att det är marknadsvärdet som ger uttryck för det som utgör gällande rätt kan det leda till att en stor ändring av de grunder som man har byggt transaktionerna på, speciellt de som transaktioner går att uppfatta som förtäckta utdelningar när det inom en koncern sker överlåtelser av tillgångar.
Högsta domstolen gör en sammanfattning av argumenten som talar för och emot båda synsätten genom att uttala att när man jämför båda synsätten så synes inte någon av de alternativen vara den som bäst stämmer överens med lagstiftningens ändamål såsom den går att tyda utifrån lagstiftningens systematik, bestämmelsernas ordalydelse eller av förarbetena till ABL eller rättspraxis. Sammanfattningsvis så väger argumenten för båda synsätten ungefär lika tungt fast de till sin karaktär skiftar så mycket att det inte är så lätt att göra en jämförelse- På grund av det anförda och då man i det praktiska rättslivet har inträffat dig efter det ena synsättet skulle det uppstå problem som är svåröverskådliga och också framtida processer rörande transaktioner som har skett långt tidigare ifall domstolen skulle ge bestämmelserna en annan innebörd än vad många har antagit.
Högsta domstolen kommer med andra ord fram till att det inte strider mot 12 kap. 2 § första stycket ABL (numera 17 kap. 3 § ABL att utgå ifrån det bokförda värdet och inte marknadsvärdet när man ska göra en bedömning av sakutdelningens storlek.
Tveka inte att kontakta oss om du har några frågor!
