Bevisning och bevisbörda

En tvist i en domstol handlar till stor del om att foga in verkligheten i juridikens ramar. Frågan är ofta vad som har hänt och vilken rättslig betydelse det har. Därmed har bevisningen en central roll.

Ett begrepp som jurister ofta diskuterar när det gäller bevisning och som har stor betydelse för bevisprövningen är begreppet bevisbörda. När parterna inte är överens om vad som har hänt och när det råder osäkerhet om ett visst rättsfaktum föreligger, brukar det sägas att den ena parten bär bevisbördan. Att bära bevisbördan sägs ibland innebära att ha en skyldighet att lägga fram bevisning. Egentligen är det dock inte fråga om någon skyldighet. Det kallas börda eftersom den part som bär bevisbördan förlorar om det inte bevisas vad som har hänt.

Bevissäkringsprincipen

Det finns många teorier om vem som ska bära bevisbördan i tvistemål. Dessa teorier brukar kretsa kring en rad olika bevisbördeprinciper. En funktionell huvudregel är att den som kommer till domstol och påstår något har bevisbördan för detta påstående. Alla andra bevisbördeprinciper kan sägas vara undantag från denna huvudregel.

Ett sådant undantag som har blivit populärt på senare tid är bevissäkringsprincipen. Den innebär att den part som har haft lättast att säkra bevisning om att något har hänt, ska ha bevisbördan för detta har hänt.

Högsta domstolen har i dom den 8 mars 2019 i mål nr T 1559-18 har uttalat sig om hur bevisbördan ska fördelas och om hur bevissäkringsprincipen ska tillämpas i fråga om fel i en lägenhetsförteckning.

Bakgrunden var i korthet det följande. En man köpte en bostadsrätt och fick inför köpet ett utdrag ur lägenhetsförteckningen från bostadsrättsföreningen. I förteckningen fanns fyra pantsättningar upptagna. Mannen köpte bostadsrätten och nästan tio år senare kontaktades han av två banker som påstod sig ha panträtt i bostadsrätten. Detta visade sig stämma. Bankerna hade panträtt och hade meddelat bostadsrättsföreningen, men bostadsrättsföreningen hade inte fört in dessa pantsättningar i lägenhetsförteckningen. Mannen som köpt bostadsrätten stämde bostadsrättsföreningen. Frågan var om bostadsrättsföreningen varit vårdslös eller inte.

Presumtion om lägenhetsförteckningar

Högsta domstolen fastslår att utgångspunkten för bedömningen ska vara att en förvärvare av en bostadsrätt i regel har mycket begränsade möjligheter att visa hur ett fel i lägenhetsförteckningen eller i ett utdrag ur den har uppkommit. Högsta domstolen konstaterar att förteckningen och dess förande, liksom framtagande och utlämnande av utdrag, helt ligger i bostadsrättsföreningens hand. Det är enligt Högsta domstolen regelmässigt ogörligt för en presumtiv förvärvare eller någon annan utomstående att styrka att felet beror på vårdslöshet på föreningens sida. Därmed ska bostadsrättsföreningen bära bevisbördan.

Högsta domstolen inför även en presumtion. Kraven på aktsamhet måste enligt Högsta domstolen ställas högt, eftersom det är viktigt att lägenhetsförteckningen och utdrag ur den på ett riktigt sätt återspeglar de verkliga förhållandena. Presumtionen innebär att när det står klart att lägenhetsförteckningen eller utdrag ur denna har innehållit felaktigheter om pantsättningar och att föreningen har underrättats om dessa pantsättningar, så presumeras att felaktigheterna beror på vårdslöshet, i något skede, på föreningens sida. Speciella förhållanden måste föreligga för att förekomsten av fel ska kunna förklaras av annat än vårdslöshet. För att bryta presumtionen måste föreningen göra det sannolikt att vårdslöshet inte har förelegat.

Oklart hur presumtionen kan brytas

Frågan är hur en bostadsrättsförening ska kunna göra det sannolikt att vårdslöshet inte har förelegat. I det aktuella fallet har bostadsrättsföreningen enligt Högsta domstolen inte gjort detta och Högsta domstolen fastställer att bostadsrättsföreningen är skadeståndsskyldig gentemot mannen.

I allmänhet brukar det ställas krav på att bevissäkringsprincipen bara ska tillämpas när domstolen samtidigt kan ge anvisning om en bevissäkringsmetod som regelmässigt leder till ett tillförlitligt resultat. Tanken är att parten som enligt bevissäkringsprincipen bär bevisbördan ska kunna inhämta bevisning eller åtminstone att parten och andra i en motsvarande situation ska kunna införa rutiner som gör att det vid en liknande tvist i framtiden finns tillräcklig bevisning för att veta vad som hänt. Högsta domstolen ger dock ingen anvisning om en bevissäkringsmetod i det aktuella målet. Presumtionen för att felaktigheterna beror på vårdslöshet, i något skede, på bostadsrättsföreningens sida innebär att bostadsrättsföreningen åläggs ett stort ansvar, i det närmaste ett strikt ansvar, för felaktigheter i lägenhetsförteckningen.