Återtagandeförbehåll vid avbetalningsköp

Många köpare kan ha svårt att finansiera sina köp och det är vanligt att finansieringen löses genom ett köp på avbetalning. Köp på avbetalning och köp på kredit främjar omsättningen och därmed finns det en vilja hos lagstiftaren att främja sådana köp. För att det ska vara fråga om ett avbetalningsköp enligt lagens mening ska det vara ett köp där betalningen erläggs i särskilda poster, varav minst en efter att varan lämnats ut till köparen, och där avtalet innehåller ett villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan om köparen inte fullgör sin del av avtalet.

Ett sådant villkor brukar kallas ett återtagandeförbehåll. Det kan även kallas äganderättsförbehåll, ägarförbehåll eller hävningsförbehåll, men innebörden är densamma. I juridisk litteratur har det påtalats att återtagandeförbehåll ur strikt systematisk synvinkel inte borde vara sakrättsligt giltiga, eftersom borgenärens separationsrätt förutsätter att gäldenären endast har en begränsad rätt till egendomen i fråga. Högsta domstolen har dock inte tillämpat en strikt systematisk synvinkel utan sett mer till fördelarna med återtagandeförbehåll. Istället har man i juridisk litteratur konstaterat att ett giltigt återtagandeförbehåll har som följd att köparen är förbjuden att skada varan eller förfoga över den genom vidareförsäljning, konsumtion, infogande i annan egendom eller bearbetning av varan så att den förlorar sin identitet.

Ett återtagandeförbehålls viktigaste innebörd är att säljaren har rätt att återfå varan vid köparens betalningsdröjsmål trots att köparen kommit i besittning av varan. Det innebär också ett sakrättsligt skydd gentemot tredje man. Det innebär nämligen att säljaren har separationsrätt vid utmätning eller konkurs samt att säljaren har rätt att återfå varan från någon som köpt den av köparen, även om det i det senare fallet finns vissa undantag enligt reglerna om godtrosförvärv.

Undantag från återtagandeförbehåll

Det går dock att avtala om undantag från återtagandeförbehållet. Ett sådant undantag brukar kallas ett förfogandemedgivande. Om köparen generellt sett är förbjuden att förfoga över varan genom till exempel vidareförsäljning, så är det möjligt för säljaren att medge undantag från detta förbud.

Det finns många rättsfall som prövar förfogandemedgivanden. Av dessa går det att utläsa att det inte är tillräckligt att köparen anser sig ha rätt att förfoga över varan. Det krävs även att säljaren uttryckligen eller underförstått varit överens med köparen om detta. Vidare framgår att det är den som i strid med ordalydelsen påstår att det gjorts ett förfogandemedgivande har bevisbördan för detta. I grund och botten är det fråga om sedvanlig avtalstolkning för att fastställa om parterna avtalat om ett förfogandemedgivande.

Ett fall med husbilar

Högsta domstolen har i dom den 21 mars 2019 i mål nr T 2835-18 prövat om ett återtagandeförbehåll är giltigt eller om parterna ingått ett avtal om förfogandemedgivande.

Målet gällde bättre rätt till två husbilar och bakgrunden var i korthet följande. En bank sålde två husbilar på avbetalning till ett motorsportbolag. I köpeavtalet ingick ett uttryckligt återtagandeförbehåll med ett uttryckligt förbud mot att köparen försålde, hyrde ut, pantsatte eller på annat sätt avhände sig husbilarna innan köpeskillingen var slutbetald.

Ungefär ett år senare gjorde banken dock ett förfogandemedgivande och därefter sålde motorsportbolaget husbilarna till ett campingbolag. En förutsättning för förfogandemedgivandet var dock att motorsportbolaget överlät samtliga rättigheter och skyldigheter. I det nya köpeavtalet angavs att överlåtelsen innebar att motorsportbolaget överlät samtliga rättigheter och skyldigheter, innefattande bland annat sin villkorade äganderätt till husbilarna som var belastade med äganderättsförbehållet, till campingbolaget.

Campingbolaget sålde dock husbilarna utan att banken var delaktig i överlåtelsen. Banken väckte talan mot den nya köparen och yrkade att den nya köparen skulle förpliktigas att utan lösen utge husbilarna till banken.

Inget uttryckligt eller underförstått förfogandemedgivande

Högsta domstolen konstaterar att motorsportbolaget endast i vissa specifika situationer kunnat tänka sig att sälja husbilarna, samt att banken under en följd av år sålt flertalet husbilar till motorsportbolaget på avbetalning, utan att någon sålts vidare innan banken erhållit full betalning. Det har därmed inte funnits något partsbruk eller någon underförstådd överenskommelse som innebär ett förfogandemedgivande.

Vidare finner Högsta domstolen att campingbolaget inträtt i motorsportbolagets ställning gentemot banken. Campingbolaget har visserligen bedrivit verksamhet i form av försäljning av fritidsfordon, men företrädaren för campingsbolaget har sagt att avsikten inte varit att sälja husbilarna innan banken fått full betalning. Det finns enligt Högsta domstolen inget stöd för att campingbolaget av banken fått något uttryckligt eller underförstått förfogandemedgivande i strid med köpeavtalets ordalydelse. Därmed har banken enligt Högsta domstolen rätt att utan lösen få tillbaka husbilarna från den nya köparen.

Ingen presumtion för omsättningstillgångar

Målet i Högsta domstolen framstår som rättframt och enkelt. En avgörande fråga, som Högsta domstolen bara berör kortfattat, är dock om banken eller den nya köparen ska ha bevisbördan. Det har tidigare diskuterats om det i vissa fall ska finnas en presumtion som innebär att säljaren har bevisbördan för att ett återtagandeförbehåll är giltigt. Tingsrätten har i målet funnit att en sådan presumtion varit tillämplig efter att husbilarna sålts till campingbolaget, eftersom de i campingbolaget utgjort omsättningstillgångar. Högsta domstolen tydliggör dock att någon presumtion inte är tillämplig. En presumtion ger enligt Högsta domstolen gränsdragningsproblem. Istället ska frågan lösas genom sedvanlig avtalstolkning och de bevisregler som då gäller. Att det ska göras en bedömning av samtliga omständigheter i det aktuella fallet gör det visserligen svårare att förutse utgången i ett mål, men samtidigt ökar sannolikheten för en materiellt rättvis utgång.