Högsta domstolen fastslår att ett barn, som flyttat till Sverige med sin mamma när det varit två och ett halvt år gammalt och som vistats i Sverige i elva månader, har sin hemvist i Sverige. Högsta domstolen fäster också vikt vid att barnet går i svensk förskola och att pappan inte krävt att barnet ska komma till hans hemland. Därmed är det enligt Högsta domstolen inte fråga om ett olovligt kvarhållande och därför avslås ansökan om överflyttning av barnet.

Överflyttning av barn

Vårdnadstvister är idag ofta internationella och det kan uppstå problem när ett barn flyttas över en nationsgräns mot den ena förälderns vilja. Många länder har kommit överens om hur dessa problem ska lösas genom 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.

Syftet med konventionen är att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut till eller kvarhålls i en stat och att garantera att rätten i en stat till vårdnad och umgänge verksamt respekteras i andra stater.

Sverige tillträdde konventionen år 1989 och har implementerat konventionen genom lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m m och om överflyttning av barn, den så kallade verkställighetslagen.

Hemvisten är avgörande

Barnets hemvist är på flera sätt avgörande vid prövningen enligt verkställighetslagen.

För det första är ett krav för en överflyttning är enligt 11 § 2 st verkställighetslagen att bortförandet eller kvarhållandet strider mot rätten att ta vård om barnet som dess vårdnadshavare har i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet.

För det andra kan en ansökan om överflyttning enligt EU-domstolens praxis bara bifallas om barnet omedelbart före det påstådda olovliga bortförandet eller kvarhållandet hade hemvist i den stat till vilken återlämnande begärs.

EU-domstolen slog fast detta i fallet OL mot PQ, EU-domstolens dom den 8 juni 2017 i mål nr C-111/17 som rör tolkningen av den så kallade Bryssel II-förordningen som bland annat handlar om verkställighet av domar i mål om föräldraansvar inom EU.

Var har ett barn sin hemvist?

Vad som avses med ett barns hemvist är inte definierat i lag. Därför är det viktigt hur begreppet tillämpas i rättspraxis. Högsta domstolen har i ett beslut den 6 september 2019 i mål nr Ö 2300-19 prövat var ett barn har sin hemvist.

I målet hade ett barn förts av barnets mamma till Sverige från Belgien med pappans medgivande. Barnet vistades i Sverige i elva månader och därefter gjorde pappan gällande att barnet hölls kvar i Sverige olovligen.

Högsta domstolen fann att begreppet hemvist tog sikte på rent faktiska förhållanden. Vad föräldrarna kommit överens om när det gäller barnets hemvist tillmättes därför endast begränsad betydelse. Detta är förenligt med EU-domstolens avgörande i fallet OL mot PQ.

I svensk rättspraxis har begreppet hemvist uttryckts som platsen för barnets effektiva levnadscentrum, platsen där barnet har sin hemmiljö eller invanda miljö och där barnet får sin omvårdnad och har sin sociala och känslomässiga förankring.

Omständigheter som har betydelse vid bedömningen är enligt Högsta domstolen vistelsens varaktighet, vistelsens regelbundenhet, villkoren för och skälen till vistelsen, barnets nationalitet, platsen och förutsättningarna för skolgången, barnets språkkunskaper samt dess familjeförhållanden och sociala band i medlemsstaten.

Betydelsen av barnets ålder

Vilka omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet är enligt Högsta domstolen beroende av barnets ålder. Högsta domstolen gör skillnad mellan barn som avslutat sina studier, barn i skolåldern och små barn. När det gäller små barn är det enligt Högsta domstolen framför allt familjeförhållandena som är relevanta.

I det aktuella fallet hade barnet flyttat till Sverige i januari 2018 då barnet var ungefär två och ett halvt år. Mamman folkbokförde barnet i Sverige och ställde barnet i kö till svensk förskola. Mamman och barnet hälsade på pappan i Bryssel ett antal helger under januari-mars 2018. Mamman, barnet och pappan var på semester tillsammans vid två tillfällen, i Portugal och i Bulgarien. Barnet började i svensk förskola i augusti 2018. I december 2018 ansökte mamman om ensam vårdnad och pappan gjorde då gällande att barnet hölls kvar i Sverige olovligen.

Pappan uppgav att de varit ett par under 2018 och att mamman varit i Sverige för att ta hand om sina föräldrar. Det var först vid ansökan om ensam vårdnad som han insett att hon haft för avsikt att stanna i Sverige. Mamman uppgav att förhållandet tagit slut under 2017 och att hennes avsikt hela tiden varit att stanna i Sverige.

Högsta domstolen konstaterade att barnet varit två och ett halvt år när det flyttat och bott i Sverige i elva månader innan det påstått olovliga kvarhållandet. Detta var enligt Högsta domstolen en förhållandevis lång tid för ett så litet barn och tillräckligt för att etablera ny hemvist. Högsta domstolen såg också till att det varit mamman som huvudsakligen sörjt för barnets omvårdnad, att barnet gick i svensk förskola och att pappan godtagit vistelsen i Sverige och aldrig krävt att barnet skulle spendera mer tid med honom.

Sammantaget fann Högsta domstolen att barnet hade sin hemvist i Sverige i december 2018 vid tiden då pappan gjorde gällande att barnet hölls kvar i Sverige olovligen. Därför var kvarhållandet inte olovligt och därmed avslogs ansökan om överflyttning.

Vad kunde pappan ha gjort annorlunda?

Det som Högsta domstolens avgörande lär den förälder som är orolig för att ens barn ska bli kvar utomlands är för det första att inte låta tiden gå. Den tid som måste gå innan barnet etablerar hemvist utomlands är kortare för ett litet barn och därför är det extra viktigt för föräldrar till småbarn att inte låta tiden gå.

Det andra som Högsta domstolens avgörande lär föräldrar är att visa intresse för barnet. Åk ofta och hälsa på barnet i det andra landet. Kräv att barnet kommer och hälsar på dig i ditt hemland, gärna långa sammanhängande tider. Kräv att få umgås ensam med barnet. Fråga vad barnet gör på dagarna.

Om pappan i det aktuella målet hade gjort detta hade han kanske upptäckt att barnet gick på svensk förskola. Han hade kanske reagerat tidigare än när han blev kontaktad av socialtjänsten. Barnet hade kanske inte ansett ha sin hemvist i Sverige.

Vill du ha Rättsakutens nyhetsbrev?