Den lägre skattesatsen för vindkraftverk är ett statligt stöd

Den lägre skattesatsen för vindkraftverk är ett statligt stöd

Fastighetsskatt på elproduktionsenheter

Fastighetsskatten har en lång tradition i Sverige. Fastigheter är tacksamma som skattebas, eftersom de har ett stort värde och inte kan flyttas utomlands. Sedan ett decennium har den statliga fastighetsskatten på småhus ersatts av en kommunal fastighetsavgift, men för många andra fastigheter är den statliga fastighetsskatten en viktig faktor.

En elproduktionsenhet är taxeringsenhet inom fastighetsbeskattningen som i huvudfallet består av kraftverksbyggnad och tomtmark till kraftverksbyggnad. I varje elproduktionsenhet får bara en slags kraftverksbyggnad ingå. De olika typer av elproduktionsenheter som åtskiljs är vattenkraftverk, kärnkraftverk, kraftvärmeverk, kondenskraftverk och vindkraftverk.

Tidigare var elproduktionsenheter undantagna från fastighetsskatt, men för att finansiera den svenska medlemskapet i EU infördes fastighetsskatt på elproduktionsenheter år 1997. Fastighetsskatten på elproduktionsenheter utgörs av en viss procentsats på enhetens taxeringsvärde. Procentsatsen skiljer sig åt beroende på vilken typ av elproduktionsenhet det är fråga om.

Vindkraftverk gynnas

Den huvudsakliga skattesatsen för elproduktionsenheter är 0,5 procent. Vattenkraftverk missgynnas i nuläget med en skattesats om 1,0 procent, men kommer från och med den 1 januari 2020 också ha en skattesats om 0,5 procent. Vindkraftverk gynnas dock och har en skattesats om 0,2 procent.

Syftet med att gynna vindkraftverk är tvådelat. Enligt en statlig utredning från år 2004 skulle vindkraftverk gynnas för att skapa goda ekonomiska förutsättningar för fortsatt utbyggnad av vindkraft. Detta är en del av det energipolitiska målet att övergå till förnybar energi. Enligt regeringens proposition som lämnade förslag om en lägre skattesats skulle vindkraftverk genom sänkningen kompenseras för att de redan var missgynnade då de inte kan producera energi kontinuerligt.

Frågan är om regeringen var helt ärlig. Kanske var syftet egentligen bara det som lagts fram i utredningen, att främja övergången till förnybar energi. Energimarknadsinspektionen har funnit att den lägre skattesatsen inte är teknikneutral och utgör ett indirekt stöd som kan leda till ineffektivitet.

Förbud mot statligt stöd

Det strider mot EU-rätten när stöd från staten eller med statliga medel snedvrider eller riskerar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion. Kommissionen ska underrättas om det förekommer sådant statligt stöd.

Kommissionen har dock i förordningen om stöd av mindre betydelse slagit fast att ett stöd som för ett företag inte överstiger 200 000 euro under tre år inte ska anses snedvrida eller riskera att snedvrida konkurrensen. Sådana stöd strider med andra ord inte mot EU-rätten.

Statligt stöd i form av lägre skattesats

Det är möjligt att se den lägre fastighetsskattesatsen för vindkraftverk som ett statligt stöd. Skatteverket fann i ett mål att ett bolag som ägde fem elproduktionsenheter med vindkraftverk skulle beskattas med en skattesats om 0,5 procent på tre av de fem enheterna, eftersom något annat skulle ses som ett förbjudet statligt stöd. Bolaget överklagade och Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 16 april dom i mål nr 3873-18.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att frågan om statligt stöd aktualiserats i förarbetena till den lägre skattesatsen för vindkraftverk. Enligt propositionen rymdes åtgärden att sänka skattesatsen inom regleringen om stöd av mindre betydelse. Vidare anfördes i propositionen att ägare av elproduktionsenheter med vindkraftverk skulle informeras om detta och bland annat skulle lämna uppgifter om övrigt stöd när taket för stöd av mindre betydelse nåtts.

Mot bakgrund av uttalandena i förarbetena finner Högsta förvaltningsdomstolen att den lägre skattesatsen för vindkraftverk utgör stöd av mindre betydelse. Detta innebär enligt Högsta förvaltningsdomstolen att bestämmelsen om den lägre skattesatsen ska tolkas så att den normala skattesatsen om 0,5 procent ska användas när en tillämpning av den lägre skattesatsen om 0,2 procent skulle leda till att takbeloppet i förordningen om stöd av mindre betydelse överskrids. Skatteverket får därmed rätt.

Motsägelsefulla förarbeten

Något som är intressant med målet är att regeringens proposition säger emot sig själv. Dels anger den att syftet med den lägre skattesatsen är att kompensera de missgynnade vindkraftverken. Dels anger den att den lägre skattesatsen rymdes inom regleringen av stöd av mindre betydelse. Men om skattesatsen vore en kompensation så skulle den inte utgöra ett stöd. Frågan är hur en sådan motsägelse ska påverka lagtolkningen.

Svaret är nog att domstolen, till skillnad från regeringen, måste välja vilken fot den ska stå på. I det aktuella fallet gick kammarrätten på uttalandet att vindkraftverken var missgynnade. Kammarrätten fann att den lägre skattesatsen inte var ett statligt stöd. Högsta förvaltningsdomstolen köper dock inte uttalandet om att vindkraftverken var missgynnade, utan finner att den lägre skattesatsen är ett statligt stöd. Det går bara att spekulera i varför Högsta förvaltningsdomstolen finner detta, men de andra uttalandena om syftet med den lägre skattesatsen och Energimarknadsinspektionens yttrande kan mycket väl ha bidragit.

Delgivningskvitto är inte alltid tillräckligt

Kontradiktionsprincipen och delgivning

När någon är part i en rättsprocess är det en grundläggande princip att man ska ha möjlighet att framföra sin uppfattning och påverka utgången i målet. Denna princip brukar kallas kontradiktionsprincipen. Den finns inte lagfäst såsom princip, men den kommer till uttryck i flera lagbestämmelser.

En lagstiftning som aktualiserar kontradiktionsprincipen är delgivningslagen. Delgivning innebär helt enkelt att en handling skickas till den som ska ta emot den. Detta är en förutsättning för den som är part i en rättsprocess ska kunna framföra sin uppfattning om handlingen. Delgivningslagens syfte är att skapa en rimlig balans mellan rättssäkerhet, det vill säga att den som är part verkligen får ta del av handlingen, och effektivitet, det vill säga att för mycket tid och resurser inte läggs på delgivningen. I delgivningslagen finns flera olika förfaranden som ska tillämpas och får till följd att mottagaren anses delgiven.

Vanlig delgivning

Ett av dessa förfaranden och det förfarande som oftast används när ett ärende vid en förvaltningsmyndighet eller domstol inleds är ”vanlig delgivning”. Med vanlig delgivning avses att handlingen skickas eller lämnas till mottagaren. Den fråga som är intressantast när det uppstår en tvist om en delgivning är dock hur det ska bevisas att handlingen skickats eller lämnats till mottagaren.

För att kunna bevisa att handlingen har skickats eller lämnats till mottagaren ombeds mottagaren ofta att bekräfta mottagandet på något sätt. Detta kan till exempel ske via telefon, men det vanligaste är att mottagaren ombeds att skriva på ett delgivningskvitto. Om mottagaren inte skriver på ett delgivningskvitto eller på annat sätt bekräftar mottagandet, så får avsändaren försöka använda något annat förfarande enligt delgivningslagen. Om mottagaren däremot har skrivit på ett delgivningskvitto så anses han eller hon delgiven.

Invändning om falsk underskrift

Ibland påstår mottagaren dock att det inte är han eller hon som har skrivit under. Högsta domstolen har i prejudikatet NJA 2008 s 890 prövat hur en sådan invändning ska bedömas. Högsta domstolen fann att ett delgivningskvitto som är undertecknat med den söktes namn i regel kan godtas som ett tillräckligt bevis och att det, om den sökte gör gällande att han eller hon likväl inte har tagit emot handlingarna utan att någon annan olovligen har tecknat hans eller hennes namn på kvittot, normalt får ankomma på den sökte att lämna en plausibel förklaring till detta och dessutom lägga fram åtminstone någon bevisning som stöder förklaringen. I det aktuella fallet hade den sökte dock inte åberopat någon bevisning, så frågan om vilken bevisning som är tillräcklig lämnades obesvarad.

Denna fråga har Högsta domstolen dock besvarat i beslut den 10 april 2019 i mål nr Ö 4287-18. I det fallet hade den sökte i hovrätten lämnat som plausibel förklaring att hans svärdotter tagit flera lån i hans namn och ändrat hans adress för att han inte skulle få kännedom om detta. Därmed var det enligt mannen svärdottern som tagit emot handlingarna, skrivit under delgivningskvittot och skickat in. Hovrätten fann dock att mannen inte åberopat någon bevisning.

I Högsta domstolen åberopar mannen bevisning i form av polisanmälan mot svärdottern, underskrifter på delgivningskvitto och identitetskort samt information om adressändring. Högsta domstolen finner att detta ger stöd för mannens förklaring. Domstolen ser särskilt till de handlingar som utvisar att delgivningskvittot efter adressändring skickats till en annan adress än mannens folkbokföringsadress, samt till den omständigheten att namnteckningen på delgivningskvittot uppvisar skillnader jämförd med namnteckningen på mannens identitetskort. Mot den bakgrunden finner Högsta domstolen att delgivningskvittot inte är tillräckligt bevis för delgivning.

Gränsen är fortfarande oklar

Tidigare fall har visat hur bedömningen ska ske när det inte finns någon bevisning. Det nya fallet från Högsta domstolen visar vad som kan utgöra tillräcklig bevisning. Det som saknas är fall där det finns bevisning, men den anses vara otillräcklig. Därmed är gränsen mellan tillräcklig bevisning och otillräcklig bevisning fortfarande oklar. De omständigheter som Högsta domstolen tillmäter betydelse, nämligen om delgivningskvittot skickats till folkbokföringsadressen och hur namnteckningen på delgivningskvittot ser ut, talar i det nya fallet båda för mannens förklaring. Det finns dock naturligtvis flera andra situationer, till exempel om namnteckningen uppvisar skillnader, men delgivningskvittot skickats till folkbokföringsadressen, eller om delgivningskvittot inte har skickats till folkbokföringsadressen, men namnteckningarna är lika. Hur sådana fall sak bedömas får framtiden utvisa.

Orimligt med alltför strikta formkrav vid uppsägning av tomträtt

Upplåtelseformen tomträtt

Tomträtt är en lite udda fågel inom fastighetsrätten. Tomträtt är en nyttjanderätt till en fastighet i allmän ägo för bebyggelse. Tomträtt upplåts på obestämd tid mot en årlig avgäld i pengar. Upplåtelseformen tomträtt tillkom i början på 1900-talet och syftet var tvådelat. Ett syfte var att underlätta bebyggelse genom att minska kostnaderna för den enskilde. Genom att inte vara tvungen att köpa fastigheten, men ha möjlighet till långvarig besittning, skulle byggandet öka. Ett annat syfte var att den värdeökning på fastigheter som berodde på tätortens tillväxt skulle tillfalla det allmänna och inte enskilda.

En tomträttshavare har rätt att inom vida ramar fritt använda fastigheten. Vidare har tomträttshavaren möjlighet att överlåta tomträtten, pantsätta tomträtten och upplåta rättigheter i tomträtten, till exempel genom uthyrning av lägenheter. I allmänhet har tomträtten stora likheter med äganderätten.

Uppsägning av tomträtt

En tomträtt kan dock under vissa omständigheter sägas upp och därigenom upphöra. Reglerna om hur uppsägning ska ske är strikta. För det första måste fastighetsägaren ha goda skäl. Det ska vara av vikt för ägaren att fastigheten används för bebyggelse av annan art eller annars på annat sätt än tidigare. För det andra får uppsägning bara ske vid utgången av vissa tidsperioder, som ska vara minst fyrtio år för bostäder och annars minst tjugo år. För det tredje ska uppsägning ske minst två år före periodens utgång. Inom denna tid ska fastighetsägaren också anmäla uppsägningen till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Om sådan anteckning inte skett, är uppsägningen ogiltig. Syftet med anteckningen är att tredje man ska kunna få kännedom om uppsägningen.

I vissa fall uppstår dock frågan hur viktig anteckningen egentligen är. Ett sådant fall har Högsta domstolen prövat den 22 mars 2019 i mål nr T 3876-18. Bakgrunden var i korthet följande. Stockholms stad ägde en fastighet som år 1957 uppläts till en garageförening med tomträtt. Den första tidsperioden var fyrtio år och löpte från den 1 januari 1958 till den 31 december 1997. Därefter var tidsperioden tjugo år. Stockholms stad avsåg att säga upp tomträtten så att den upphörde den 1 januari 2018.

Misstag av inskrivningsmyndigheten

I december 2015, mer än två år innan tidsperiodens utgång, sade Stockholms stad skriftligen upp tomträtten. I samband med detta anmäldes uppsägningen till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsregistret. Anmälningen inkom den 28 december 2015. Inskrivningsmyndigheten avslog dock anmälan med motiveringen att den inkommit för sent. Detta var felaktigt. Anmälan hade inte inkommit för sent. Stockholms stad överklagade avslagsbeslutet och fick rätt. Den 17 mars 2016 undanröjde tingsrätten avslagsbeslutet och den 8 april 2016 antecknades uppsägningen i fastighetsregistrets inskrivningsdel.

Detta misstag av inskrivningsmyndigheten innebar dock att uppsägningen och anmälan gjorts mer än två år innan tidsperiodens utgång, men att själva anteckningen i fastighetsregistrets inskrivningsdel skett senare än två år innan tidsperiodens utgång. Frågan i Högsta domstolen var vilken betydelse detta skulle få.

Förarbeten och doktrin

Högsta domstolens ledamöter, de fem justitieråden, är oeniga om hur frågan ska besvaras. De argumenterar på olika sätt om hur lagen ska tolkas och i detta aktualiseras flera olika tolkningsprinciper som gäller enligt svensk rätt.

En sådan tolkningsprincip är att det som framförts vid lagens tillkomst i så kallade förarbeten, till exempel av särskilda utredare eller regeringen, ska tillmätas betydelse. I det aktuella fallet har det i förarbeten till en ändring av 1907 års nyttjanderättslag framförts att även anteckningen ska ske inom uppsägningstiden, det vill säga mer än två år innan tidsperiodens utgång.

En annan tolkningsprincip är att den rådande uppfattningen inom rättsvetenskapen, den så kallade doktrinen, ska tillmätas betydelse. I det aktuella fallet har yttrandet i förarbetena upprepats i doktrinen.

En ändamålsenlig lagtolkning

Även andra omständigheter kan dock tillmätas betydelse. Det domslut som Högsta domstolen till slut kommer fram till är att det saknar betydelse om anteckningen om uppsägningen förs in i fastighetsregistret före eller efter uppsägningstidens utgång. De justitieråd som företräder denna syn finner att utredarna som gjort yttrandet i förarbetena inte tagit ställning till samtliga fall. Bara i särskilda undantagsfall, när inskrivningsmyndigheten skjuter upp ärendet eller fattar ett felaktigt avslags- eller avskrivningsbeslut, sker anteckningen och anmälningen vid olika tidpunkter.

Eftersom förarbetena inte anses ta ställning till denna situation gör Högsta domstolen en ändamålsenlig lagtolkning. Syftet med att ställa krav på en anteckning före uppsägningstidens utgång är att skydda en godtroende tredje man. Syftet med att inte ställa sådana krav är att uppsägningens giltighet inte ska vara beroende av omständigheter som ligger utanför fastighetsägarens kontroll. Vid en avvägning mellan dessa intressen finner Högsta domstolen att den godtroende tredje mannens risk inte är kopplad till uppsägningstiden och att det därför ska anses sakna betydelse om anteckningen om uppsägningen förs in i fastighetsregistret före eller efter uppsägningstidens utgång. Därmed var Stockholms stads uppsägning av den aktuella tomträtten giltig.

Omotiverat med alltför strikta formkrav

En tomträttshavares besittningsskydd är starkt och det skyddas som framgått av strikta formkrav. Syftet med upplåtelseformen tomträtt är att skapa en rättighet som liknar äganderätten och det är motiverat att ha strikta formkrav för att skydda rättighetsinnehavaren. Men det är lätt att fastna i detta och tillämpa strikta formkrav över lag. Det är dock som Högsta domstolen finner inte motiverat med alltför strikta formkrav för att skydda en godtroende tredje man. Det finns många situationer där fastighetsregistret riskerar att inte överensstämma med verkligheten och ställt mot att fastighetsägaren måste skjuta sina planer tjugo eller fyrtio år framåt i tiden är det rimligt att den godtroende mannens intresse sätts å sidan.

Återtagandeförbehåll var giltigt mot ny köpare

Återtagandeförbehåll vid avbetalningsköp

Många köpare kan ha svårt att finansiera sina köp och det är vanligt att finansieringen löses genom ett köp på avbetalning. Köp på avbetalning och köp på kredit främjar omsättningen och därmed finns det en vilja hos lagstiftaren att främja sådana köp. För att det ska vara fråga om ett avbetalningsköp enligt lagens mening ska det vara ett köp där betalningen erläggs i särskilda poster, varav minst en efter att varan lämnats ut till köparen, och där avtalet innehåller ett villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan om köparen inte fullgör sin del av avtalet.

Ett sådant villkor brukar kallas ett återtagandeförbehåll. Det kan även kallas äganderättsförbehåll, ägarförbehåll eller hävningsförbehåll, men innebörden är densamma. I juridisk litteratur har det påtalats att återtagandeförbehåll ur strikt systematisk synvinkel inte borde vara sakrättsligt giltiga, eftersom borgenärens separationsrätt förutsätter att gäldenären endast har en begränsad rätt till egendomen i fråga. Högsta domstolen har dock inte tillämpat en strikt systematisk synvinkel utan sett mer till fördelarna med återtagandeförbehåll. Istället har man i juridisk litteratur konstaterat att ett giltigt återtagandeförbehåll har som följd att köparen är förbjuden att skada varan eller förfoga över den genom vidareförsäljning, konsumtion, infogande i annan egendom eller bearbetning av varan så att den förlorar sin identitet.

Ett återtagandeförbehålls viktigaste innebörd är att säljaren har rätt att återfå varan vid köparens betalningsdröjsmål trots att köparen kommit i besittning av varan. Det innebär också ett sakrättsligt skydd gentemot tredje man. Det innebär nämligen att säljaren har separationsrätt vid utmätning eller konkurs samt att säljaren har rätt att återfå varan från någon som köpt den av köparen, även om det i det senare fallet finns vissa undantag enligt reglerna om godtrosförvärv.

Undantag från återtagandeförbehåll

Det går dock att avtala om undantag från återtagandeförbehållet. Ett sådant undantag brukar kallas ett förfogandemedgivande. Om köparen generellt sett är förbjuden att förfoga över varan genom till exempel vidareförsäljning, så är det möjligt för säljaren att medge undantag från detta förbud.

Det finns många rättsfall som prövar förfogandemedgivanden. Av dessa går det att utläsa att det inte är tillräckligt att köparen anser sig ha rätt att förfoga över varan. Det krävs även att säljaren uttryckligen eller underförstått varit överens med köparen om detta. Vidare framgår att det är den som i strid med ordalydelsen påstår att det gjorts ett förfogandemedgivande har bevisbördan för detta. I grund och botten är det fråga om sedvanlig avtalstolkning för att fastställa om parterna avtalat om ett förfogandemedgivande.

Ett fall med husbilar

Högsta domstolen har i dom den 21 mars 2019 i mål nr T 2835-18 prövat om ett återtagandeförbehåll är giltigt eller om parterna ingått ett avtal om förfogandemedgivande.

Målet gällde bättre rätt till två husbilar och bakgrunden var i korthet följande. En bank sålde två husbilar på avbetalning till ett motorsportbolag. I köpeavtalet ingick ett uttryckligt återtagandeförbehåll med ett uttryckligt förbud mot att köparen försålde, hyrde ut, pantsatte eller på annat sätt avhände sig husbilarna innan köpeskillingen var slutbetald.

Ungefär ett år senare gjorde banken dock ett förfogandemedgivande och därefter sålde motorsportbolaget husbilarna till ett campingbolag. En förutsättning för förfogandemedgivandet var dock att motorsportbolaget överlät samtliga rättigheter och skyldigheter. I det nya köpeavtalet angavs att överlåtelsen innebar att motorsportbolaget överlät samtliga rättigheter och skyldigheter, innefattande bland annat sin villkorade äganderätt till husbilarna som var belastade med äganderättsförbehållet, till campingbolaget.

Campingbolaget sålde dock husbilarna utan att banken var delaktig i överlåtelsen. Banken väckte talan mot den nya köparen och yrkade att den nya köparen skulle förpliktigas att utan lösen utge husbilarna till banken.

Inget uttryckligt eller underförstått förfogandemedgivande

Högsta domstolen konstaterar att motorsportbolaget endast i vissa specifika situationer kunnat tänka sig att sälja husbilarna, samt att banken under en följd av år sålt flertalet husbilar till motorsportbolaget på avbetalning, utan att någon sålts vidare innan banken erhållit full betalning. Det har därmed inte funnits något partsbruk eller någon underförstådd överenskommelse som innebär ett förfogandemedgivande.

Vidare finner Högsta domstolen att campingbolaget inträtt i motorsportbolagets ställning gentemot banken. Campingbolaget har visserligen bedrivit verksamhet i form av försäljning av fritidsfordon, men företrädaren för campingsbolaget har sagt att avsikten inte varit att sälja husbilarna innan banken fått full betalning. Det finns enligt Högsta domstolen inget stöd för att campingbolaget av banken fått något uttryckligt eller underförstått förfogandemedgivande i strid med köpeavtalets ordalydelse. Därmed har banken enligt Högsta domstolen rätt att utan lösen få tillbaka husbilarna från den nya köparen.

Ingen presumtion för omsättningstillgångar

Målet i Högsta domstolen framstår som rättframt och enkelt. En avgörande fråga, som Högsta domstolen bara berör kortfattat, är dock om banken eller den nya köparen ska ha bevisbördan. Det har tidigare diskuterats om det i vissa fall ska finnas en presumtion som innebär att säljaren har bevisbördan för att ett återtagandeförbehåll är giltigt. Tingsrätten har i målet funnit att en sådan presumtion varit tillämplig efter att husbilarna sålts till campingbolaget, eftersom de i campingbolaget utgjort omsättningstillgångar. Högsta domstolen tydliggör dock att någon presumtion inte är tillämplig. En presumtion ger enligt Högsta domstolen gränsdragningsproblem. Istället ska frågan lösas genom sedvanlig avtalstolkning och de bevisregler som då gäller. Att det ska göras en bedömning av samtliga omständigheter i det aktuella fallet gör det visserligen svårare att förutse utgången i ett mål, men samtidigt ökar sannolikheten för en materiellt rättvis utgång.

Bostadsrättsföreningar åläggs ett stort ansvar för fel i lägenhetsförteckning

Bevisning och bevisbörda

En tvist i en domstol handlar till stor del om att foga in verkligheten i juridikens ramar. Frågan är ofta vad som har hänt och vilken rättslig betydelse det har. Därmed har bevisningen en central roll.

Ett begrepp som jurister ofta diskuterar när det gäller bevisning och som har stor betydelse för bevisprövningen är begreppet bevisbörda. När parterna inte är överens om vad som har hänt och när det råder osäkerhet om ett visst rättsfaktum föreligger, brukar det sägas att den ena parten bär bevisbördan. Att bära bevisbördan sägs ibland innebära att ha en skyldighet att lägga fram bevisning. Egentligen är det dock inte fråga om någon skyldighet. Det kallas börda eftersom den part som bär bevisbördan förlorar om det inte bevisas vad som har hänt.

Bevissäkringsprincipen

Det finns många teorier om vem som ska bära bevisbördan i tvistemål. Dessa teorier brukar kretsa kring en rad olika bevisbördeprinciper. En funktionell huvudregel är att den som kommer till domstol och påstår något har bevisbördan för detta påstående. Alla andra bevisbördeprinciper kan sägas vara undantag från denna huvudregel.

Ett sådant undantag som har blivit populärt på senare tid är bevissäkringsprincipen. Den innebär att den part som har haft lättast att säkra bevisning om att något har hänt, ska ha bevisbördan för detta har hänt.

Högsta domstolen har i dom den 8 mars 2019 i mål nr T 1559-18 har uttalat sig om hur bevisbördan ska fördelas och om hur bevissäkringsprincipen ska tillämpas i fråga om fel i en lägenhetsförteckning.

Bakgrunden var i korthet det följande. En man köpte en bostadsrätt och fick inför köpet ett utdrag ur lägenhetsförteckningen från bostadsrättsföreningen. I förteckningen fanns fyra pantsättningar upptagna. Mannen köpte bostadsrätten och nästan tio år senare kontaktades han av två banker som påstod sig ha panträtt i bostadsrätten. Detta visade sig stämma. Bankerna hade panträtt och hade meddelat bostadsrättsföreningen, men bostadsrättsföreningen hade inte fört in dessa pantsättningar i lägenhetsförteckningen. Mannen som köpt bostadsrätten stämde bostadsrättsföreningen. Frågan var om bostadsrättsföreningen varit vårdslös eller inte.

Presumtion om lägenhetsförteckningar

Högsta domstolen fastslår att utgångspunkten för bedömningen ska vara att en förvärvare av en bostadsrätt i regel har mycket begränsade möjligheter att visa hur ett fel i lägenhetsförteckningen eller i ett utdrag ur den har uppkommit. Högsta domstolen konstaterar att förteckningen och dess förande, liksom framtagande och utlämnande av utdrag, helt ligger i bostadsrättsföreningens hand. Det är enligt Högsta domstolen regelmässigt ogörligt för en presumtiv förvärvare eller någon annan utomstående att styrka att felet beror på vårdslöshet på föreningens sida. Därmed ska bostadsrättsföreningen bära bevisbördan.

Högsta domstolen inför även en presumtion. Kraven på aktsamhet måste enligt Högsta domstolen ställas högt, eftersom det är viktigt att lägenhetsförteckningen och utdrag ur den på ett riktigt sätt återspeglar de verkliga förhållandena. Presumtionen innebär att när det står klart att lägenhetsförteckningen eller utdrag ur denna har innehållit felaktigheter om pantsättningar och att föreningen har underrättats om dessa pantsättningar, så presumeras att felaktigheterna beror på vårdslöshet, i något skede, på föreningens sida. Speciella förhållanden måste föreligga för att förekomsten av fel ska kunna förklaras av annat än vårdslöshet. För att bryta presumtionen måste föreningen göra det sannolikt att vårdslöshet inte har förelegat.

Oklart hur presumtionen kan brytas

Frågan är hur en bostadsrättsförening ska kunna göra det sannolikt att vårdslöshet inte har förelegat. I det aktuella fallet har bostadsrättsföreningen enligt Högsta domstolen inte gjort detta och Högsta domstolen fastställer att bostadsrättsföreningen är skadeståndsskyldig gentemot mannen.

I allmänhet brukar det ställas krav på att bevissäkringsprincipen bara ska tillämpas när domstolen samtidigt kan ge anvisning om en bevissäkringsmetod som regelmässigt leder till ett tillförlitligt resultat. Tanken är att parten som enligt bevissäkringsprincipen bär bevisbördan ska kunna inhämta bevisning eller åtminstone att parten och andra i en motsvarande situation ska kunna införa rutiner som gör att det vid en liknande tvist i framtiden finns tillräcklig bevisning för att veta vad som hänt. Högsta domstolen ger dock ingen anvisning om en bevissäkringsmetod i det aktuella målet. Presumtionen för att felaktigheterna beror på vårdslöshet, i något skede, på bostadsrättsföreningens sida innebär att bostadsrättsföreningen åläggs ett stort ansvar, i det närmaste ett strikt ansvar, för felaktigheter i lägenhetsförteckningen.

Konsumenter får avkastningsränta på förlikningslikvid

Avkastningsränta enligt räntelagen

Ränta brukar i allmänhet sägas vara priset på ett lån. Många juridiska tvister handlar om betalning av ett pengabelopp och då yrkar parterna som regel ersättning för ränta. Tanken är att tiden från att betalning borde ha skett till att betalning sker är jämförbart med ett ofrivilligt lån.

När det gäller ränta på penningfordringar är räntelagen som regel tillämplig. Lagen är dispositiv, vilket betyder att parterna kan avtala om något annat, men den får ändå stort genomslag. Detta gäller särskilt i juridiska tvister om betalning av ett pengabelopp, eftersom parterna då som regel inte har avtalat bort räntelagen.

De viktigaste frågorna när det gäller ränta i juridiska tvister är från vilket datum ränta ska utgå och vilken räntesats som ska gälla. Räntelagen skiljer på två olika fall. När det är fråga om ”återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund” (2 § räntelagen) utgår avkastningsränta. Avkastningsräntan utgår från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker. I andra fall utgår endast dröjsmålsränta. Dröjsmålsräntan utgår från den dag få fordringen är förfallen till betalning. Avkastningsräntan  har med andra ord den fördelen att den ofta utgår för en mycket längre tidsperiod.

Begreppet ”på liknande grund”

Det centrala när det gäller avkastningsränta är begreppet ”på liknande grund”. Enligt förarbetena till lagstiftningen omfattar begreppet även fall då det inte finns någon avtalsbundenhet och fall då ett avtal är ogiltigt. Högsta domstolen har tolkat begreppet och funnit att det omfattar prisavdrag på fastighetsköp. Vad som är ett prisavdrag är dock inte alltid så lätt att avgöra.

Göta hovrätt har i dom den 27 februari 2019 i mål nr T 2887-18 uttalat sig om rätten till avkastningsränta på en förlikningslikvid avseende fel i en konsumenttjänst.

Bakgrunden var i korthet det följande. Ett par ingick år 1999 ett entreprenadavtal med Myresjöhus om uppförande av ett småhus. Myresjöhus använde dock en dålig lösning avseende fasaden och paret krävde år 2016 ersättning för deras kostnader för att åtgärda fasaden. Parterna ingick därför ett förlikningsavtal. Av förlikningsavtalet framgår ”av den … erlagda entreprenadkostnaden krediterar Myresjöhus 401 587 kronor inklusive mervärdesskatt.” Myresjöhus skulle även betala dröjsmålsränta från den dag då paret krävt bolaget på ersättning. Förlikningsavtalet reglerade dock inte parets rätt till avkastningsränta.

Avkastningsränta vid prisavdrag och skadestånd

Paret stämde Myresjöhus och krävde avkastningsränta från den dag då paret betalat entreprenadsumman, totalt 240 348 kronor. Paret hävdade att det var fråga om ett prisavdrag. Myresjöhus hävdade dock att det var fråga om ett skadestånd och att det inte fanns rätt till avkastningsränta.

Hovrätten konstaterar att det är fråga om en tolkning av begreppet ”på liknande grund”. Med hänsyn till Högsta domstolens praxis finner hovrätten att möjligheterna att erhålla avkastningsränta är större vid prisavdrag än vid skadestånd. Samtidigt finner hovrätten att gränserna mellan de civilrättsliga felpåföljderna, prisavdrag och skadestånd, i viss mån är flytande. Det är ostridigt att den aktuella förlikningslikviden bestämts utifrån parets kostnader att avhjälpa felet.

Hovrätten finner att avgörande vikt ska fästas vid avkastningsräntans syfte, nämligen att att en part inte ska få inneha motpartens prestation räntefritt om prestationen senare går åter. I det aktuella fallet har paret betalat entreprenadsumman och sedan har Myresjöhus betalat en förlikningslikvid. Det är enligt hovrätten inte orimligt att se det som att en del av den ursprungliga betalningen gått åter och att Myresjöhus innehaft mer av parets medel än de haft rätt till. Sammantaget finner hovrätten att det är motiverat att se det som en återgång av betalning ”på liknande grund”. Paret får rätt till avkastningsränta.

Frågan om skadestånd eller prisavdrag avgör inte

Det kan konstateras att hovrätten inte tar ställning till om förlikningslikviden är ett prisavdrag eller ett skadestånd. Det avgörande är istället om det finns en ursprunglig betalning och om betalningsmottagaren innehaft mer medel än den varit berättigad till. Dessa omständigheter skulle kunna uppstå vid skadestånd på grund av kontraktsbrott och det är inte uteslutet att avkastningsränta då skulle utgå.

Ökat behov av avtal mellan sambor

Familjerätten i förändring

Familjebildningen har historiskt sett varit bunden till en kyrklig vigsel men detta har öppnats upp mer och mer och idag är familjebegreppet helt öppet. Det är upp till var och en att bestämma vilka som man kallar sin familj. Juridiken försöker hänga med i denna utveckling.

Samboförhållanden har funnits länge och juridiken kring dessa har utvidgats mer och mer. Den första lagen från år 1973 gav bara den bäst behövande sambon rätt att överta en hyresrätt eller bostadsrätt mot ersättning. Sambolagen från år 2003 innehåller fler bestämmelser, men de huvudsakliga frågorna är ändå vad som är samboegendom och hur samboegendomen ska fördelas när samboförhållandet upphör.

Sambos rätt till ersättning för arbete och investeringar

Det finns dock fler frågor som aktualiseras när ett samboförhållande upphör. En sådan är om en sambo kan få ersättning för arbete på och investeringar i den andre sambons enskilda egendom. Detta måste anses vara en mycket vanlig problematik. Det måste vara vanligt att två personer blir sambor genom att den ena flyttar in i den andras bostad och att sambon som flyttat in hjälper till med arbete på och investeringar i bostaden. Denna fråga regleras dock inte av sambolagen och den juridiska lösningen står istället att hitta i olika förmögenhetsrättsliga regler och principer.

Det finns många olika förmögenhetsrättsliga regler och principer som kan aktualiseras när det gäller arbete och investeringar. Målsättningen för den sambo som gjort arbetet eller investeringen är att den ska grunda en rätt till ersättning. Det kan till exempel ske genom att avtalet som ligger i grunden ogiltigförklaras eller att den andra sambon sägs ha gjort en obehörig vinst.

Ogiltighet kan till exempel bli resultatet av en tillämpning av generalklausulen i 36 § avtalslagen, men även av en tillämpning av förutsättningsläran. Förutsättningsläran kan i detta sammanhang kortfattat kan sägas innebära att en rättshandling, till exempel en investering i en bostad, blir ogiltig om ett fortsatt samboförhållande varit en väsentlig förutsättning för rättshandlingen och den andra sambon borde ha insett detta.

Principen om obehörig vinst

Principen om obehörig vinst har inte lika stark ställning i svensk rätt som i övriga Europa och Högsta domstolen har i ett rättsfall från år 1975 funnit att hushållsarbete i ett samboförhållande inte kan grunda krav på ersättning för obehörig vinst. Det är dock inte uteslutet att annat arbete och andra investeringar kan grunda krav på ersättning.

Högsta domstolen har den 6 februari 2019 meddelat en dom som berör detta. Omständigheterna var sådana att en man år 2010 hade flyttat till en kvinnas fastighet och hösten 2012 och våren 2013 gjort stora investeringar på fastigheten. Han hade betalat fakturor för en tillbyggnad, en bod och installation av en kamin om sammanlagt knappt 256 000 kronor. Sommaren 2013 hade samboförhållandet upphört och mannen ville ha ersättning för sina investeringar. Mannen åberopade två grunder, dels att investeringarna var ett lån och dels att kvinnan gjort en obehörig vinst.

När det gäller frågan om investeringarna varit ett lån eller en gåva konstaterar Högsta domstolen att ett allmänt synsätt är att den som påstår att han eller hon har gjort en betalning ska bevisa detta och att den som påstår att betalningen utgjort en gåva ska bevisa detta. Med detta synsätt skulle mannen bevisa att han gjort investeringarna och kvinnan bevisa att de utgjort en gåva.

Högsta domstolen fastslår dock att detta synsätt passar dåligt in i ett samboförhållande. Med hänsyn till den ekonomiska gemenskap som sambor lever bör bevisbördan helt ligga på den som påstår sig ha en fordran. Högsta domstolen konstaterar i sammanhanget att situationen inte alltid är så klar att det är fråga om ett lån eller en gåva. Den nära personliga och ekonomiska gemenskapen påverkar motiven. Det kan antas vara vanligt att en sambo som gör ett ekonomiskt tillskott inte har någon regelrätt gåvoavsikt riktad specifikt mot den andra sambon utan snarast gör tillskottet i syfte att själv och tillsammans med sambon få nytta av investeringen genom användning av det som investeringen avser. Om den tillskjutande sambon får nytta av investeringen ger investeringen i dessa fall inte någon återkravsrätt.

När det gäller frågan om obehörig vinst finner Högsta domstolen att om den tillskjutande sambon på grund av att samboförhållandet upphör inte får någon nytta eller bara får begränsad nytta av investeringen, så skulle det kunna hävdas att den mottagande sambon gör en obehörig vinst om han eller hon inte behöver ersätta den tillskjutande sambon för det värde som förts över.

Förmögenhetsrättsliga principer ska inte styra

Högsta domstolen finner att det både finns skäl för och skäl emot ett sådant synsätt och sammantaget finner domstolen att skälen emot är starkare. Domstolen fäster särskild vikt vid att utgångspunkten för sambolagen varit att reglera bara det nödvändigaste och att låta sambor i övrigt själva reglera sina mellanhavanden genom avtal, testamenten och försäkringar. Det ska enligt Högsta domstolen finnas en återhållsamhet mot att knyta nya rättsföljder till samboförhållandets upphörande. Högsta domstolen anför också att en sådan ersättningsrätt skulle kunna skapa oförutsedda rättsliga och ekonomiska konsekvenser av att samboförhållandet upphör, vilket kan föra med sig inlåsningseffekter. Därmed ska sambor enligt Högsta domstolen istället skydda sig genom att dokumentera arbete och investeringar och begära avtal. I det aktuella fallet fick mannen ingen rätt till ersättning.

Detta medför att sambor måste vara vaksamma och inte förblindas av kärleken. Det är viktigt att vara medveten om sambolagens regler och att vara medveten om sina rättshandlingar och deras betydelse. Många gånger är det lämpligt att skriva avtal för att för båda parter tydliggöra vad som gäller till exempel när det gäller arbete på och investeringar i den ena sambons fastighet.

400 000 kronor är skälig ersättning för en film

Ersättning för olovligt utnyttjande

Den som olovligen utnyttjar ett upphovsrättsligt skyddat verk ska betala ersättning för detta. Denna ersättningsskyldighet är helt skild från den straffrättsliga bedömningen som innebär att den som olovligen utnyttjar verket kan dömas för brott mot upphovsrättslagen till böter eller fängelse i högst två år. Ersättningsskyldigheten anses ofta som den främsta sanktionen eftersom straffsanktionerna ibland anses låga och eftersom tvister om intrång i upphovsrätt är vanliga.

Frågan är vad ersättningsskyldigheten består i. Kortfattat kan den sägas bestå i att en skälig ersättning och ett skadestånd. Den som olovligen utnyttjar ett verk har strikt ansvar för den skäliga ersättningen. Det innebär att det saknar betydelse om han eller hon utnyttjat verket uppsåtligen eller av oaktsamhet. Avsikten bakom regleringen är att den som olovligen utnyttjar ett verk inte ska hamna i bättre ekonomisk ställning än den som lovligen utnyttjar ett verk. När det gäller skadestånd finns dock ett krav på uppsåt eller oaktsamhet.

Marknadsmässig ersättning är skälig

Den skäliga ersättningen ska enligt förarbetena utgå från gällande tariffer, kollektivöverenskommelser och liknande i branschen. Det ska med andra ord vara fråga om en marknadsmässig ersättning för en frivillig upplåtelse av en licens. Det uppkommer dock svårigheter när det inte finns några exempel på motsvarande licenser. Detta gäller särskilt när det olovliga nyttjandet möjliggjorts av ny teknik.

Högsta domstolen har i dom den 21 januari 2019 i mål nr B 1540-18 uttalat sig om hur skälig ersättning ska beräknas vid olovligt utnyttjande av rätten till en film genom överföring av filmen med hjälp av länkar på en hemsida.

Bakgrunden var i korthet följande. Två män gjorde intrång i SF:s upphovsrätt till 45 filmverk genom att olovligen ha tillgängliggjort filmverken för allmänheten genom att överföra dem med hjälp av länkar på hemsidan dreamfilm.se. Männen åtalades och SF krävde ersättning för det olovliga utnyttjandet.

Skälig ersättning utifrån produktionskostnaden

SF yrkade ersättning om 9,9 miljoner kronor för en av filmerna. Av det yrkade beloppet avsåg 8 miljoner kronor skälig ersättning och 1,9 miljoner kronor skadestånd, varav 1,2 miljoner kronor var ersättning för utebliven vinst. SF hade kommit fram till det yrkade beloppet för skälig ersättning genom att beräkna en fiktiv licenskostnad utifrån produktionskostnaden för den aktuella filmen, 20 miljoner kronor, med tjugo procents tillägg för vinstmarginal och med nedsättning till en tredjedel som ett säkerhetsavdrag. Hovrätten medgav en skälig ersättning om 4 miljoner kronor.

Högsta domstolen finner att skälig ersättning kan beräknas genom att beräkna en fiktiv licenskostnad. En sådan beräkning ska enligt Högsta domstolen utgå från ett tänkt avtal mellan en rättighetshavare i den aktuella branschen och någon som ville förvärva rätten att förfoga över ett verk av aktuellt slag på det sätt, i den omfattning och för det ändamål som skedde genom intrånget. Det är enligt Högsta domstolen rättighetsinnehavaren som är bevisskyldig för de omständigheter som ska läggas till grund för bedömningen av vad som är en skälig ersättning.

Skälig ersättning utifrån ett rimligt avtal

Högsta domstolen godtar inte SF:s beräkning av skälig ersättning. Beräkningen ska utgå från ett tänkt avtal och det kan enligt Högsta domstolen hållas för visst att en förhandling mellan en rättighetshavare och en licenstagare vars affärsmodell, som i detta fall, var att gratis erbjuda streaming av en stor filmkatalog inte hade kunnat leda till ett avtal med en licensavgift som uppgick till 4 miljoner kronor för en film. SF:s beräkning har enligt Högsta domstolen inte utgått från männens faktiska utnyttjande utan från produktionskostnaden för filmen vilket resulterat i en slags evig totallicens för filmen.

Istället utgår Högsta domstolen från hur lång tid männen gjort filmen tillgänglig, när och hur filmen gjorts tillgänglig på laglig väg, vad en licens för TV skulle kosta, vilka intäkter internetbaserad uthyrning skulle ge samt från uppgifter om den faktiska försäljningen och om illegal streaming. Vid en samlad bedömning utifrån dessa omständigheter finner Högsta domstolen att en skälig ersättning i det aktuella fallet får anses vara 400 000 kronor.

Rättighetsinnehavarna måste med andra ord tänka om. För det första måste det ske en rimlighetsbedömning. Är det rimligt att en förhandling om ett licensavtal skulle leda fram till en sådan licensavgift? Är det inte rimligt så är det inte en skälig ersättning utifrån ett resonemang kring en fiktiv licenskostnad. För det andra ska beräkningen inte utgå från rättighetsinnehavarnas kostnader för verket, utan från omfattning av och ändamålet med nyttjandet.

Sign In to get latest updates.

14 + 13 =