Kontradiktionsprincipen och delgivning

När någon är part i en rättsprocess är det en grundläggande princip att man ska ha möjlighet att framföra sin uppfattning och påverka utgången i målet. Denna princip brukar kallas kontradiktionsprincipen. Den finns inte lagfäst såsom princip, men den kommer till uttryck i flera lagbestämmelser.

En lagstiftning som aktualiserar kontradiktionsprincipen är delgivningslagen. Delgivning innebär helt enkelt att en handling skickas till den som ska ta emot den. Detta är en förutsättning för den som är part i en rättsprocess ska kunna framföra sin uppfattning om handlingen. Delgivningslagens syfte är att skapa en rimlig balans mellan rättssäkerhet, det vill säga att den som är part verkligen får ta del av handlingen, och effektivitet, det vill säga att för mycket tid och resurser inte läggs på delgivningen. I delgivningslagen finns flera olika förfaranden som ska tillämpas och får till följd att mottagaren anses delgiven.

Vanlig delgivning

Ett av dessa förfaranden och det förfarande som oftast används när ett ärende vid en förvaltningsmyndighet eller domstol inleds är ”vanlig delgivning”. Med vanlig delgivning avses att handlingen skickas eller lämnas till mottagaren. Den fråga som är intressantast när det uppstår en tvist om en delgivning är dock hur det ska bevisas att handlingen skickats eller lämnats till mottagaren.

För att kunna bevisa att handlingen har skickats eller lämnats till mottagaren ombeds mottagaren ofta att bekräfta mottagandet på något sätt. Detta kan till exempel ske via telefon, men det vanligaste är att mottagaren ombeds att skriva på ett delgivningskvitto. Om mottagaren inte skriver på ett delgivningskvitto eller på annat sätt bekräftar mottagandet, så får avsändaren försöka använda något annat förfarande enligt delgivningslagen. Om mottagaren däremot har skrivit på ett delgivningskvitto så anses han eller hon delgiven.

Invändning om falsk underskrift

Ibland påstår mottagaren dock att det inte är han eller hon som har skrivit under. Högsta domstolen har i prejudikatet NJA 2008 s 890 prövat hur en sådan invändning ska bedömas. Högsta domstolen fann att ett delgivningskvitto som är undertecknat med den söktes namn i regel kan godtas som ett tillräckligt bevis och att det, om den sökte gör gällande att han eller hon likväl inte har tagit emot handlingarna utan att någon annan olovligen har tecknat hans eller hennes namn på kvittot, normalt får ankomma på den sökte att lämna en plausibel förklaring till detta och dessutom lägga fram åtminstone någon bevisning som stöder förklaringen. I det aktuella fallet hade den sökte dock inte åberopat någon bevisning, så frågan om vilken bevisning som är tillräcklig lämnades obesvarad.

Denna fråga har Högsta domstolen dock besvarat i beslut den 10 april 2019 i mål nr Ö 4287-18. I det fallet hade den sökte i hovrätten lämnat som plausibel förklaring att hans svärdotter tagit flera lån i hans namn och ändrat hans adress för att han inte skulle få kännedom om detta. Därmed var det enligt mannen svärdottern som tagit emot handlingarna, skrivit under delgivningskvittot och skickat in. Hovrätten fann dock att mannen inte åberopat någon bevisning.

I Högsta domstolen åberopar mannen bevisning i form av polisanmälan mot svärdottern, underskrifter på delgivningskvitto och identitetskort samt information om adressändring. Högsta domstolen finner att detta ger stöd för mannens förklaring. Domstolen ser särskilt till de handlingar som utvisar att delgivningskvittot efter adressändring skickats till en annan adress än mannens folkbokföringsadress, samt till den omständigheten att namnteckningen på delgivningskvittot uppvisar skillnader jämförd med namnteckningen på mannens identitetskort. Mot den bakgrunden finner Högsta domstolen att delgivningskvittot inte är tillräckligt bevis för delgivning.

Gränsen är fortfarande oklar

Tidigare fall har visat hur bedömningen ska ske när det inte finns någon bevisning. Det nya fallet från Högsta domstolen visar vad som kan utgöra tillräcklig bevisning. Det som saknas är fall där det finns bevisning, men den anses vara otillräcklig. Därmed är gränsen mellan tillräcklig bevisning och otillräcklig bevisning fortfarande oklar. De omständigheter som Högsta domstolen tillmäter betydelse, nämligen om delgivningskvittot skickats till folkbokföringsadressen och hur namnteckningen på delgivningskvittot ser ut, talar i det nya fallet båda för mannens förklaring. Det finns dock naturligtvis flera andra situationer, till exempel om namnteckningen uppvisar skillnader, men delgivningskvittot skickats till folkbokföringsadressen, eller om delgivningskvittot inte har skickats till folkbokföringsadressen, men namnteckningarna är lika. Hur sådana fall sak bedömas får framtiden utvisa.